I arbetet med reformationsjubileet Luther2017 och Lutherdecennium har Lutherska Världsförbundet i Tyskland (LWB) och de evangeliska kyrkorna i Tyskland (EKD), som samarbetar kring jubileet, utsett Margot Kässman till ambassadör för jubileet.
Läs en intervju med henne i Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/reportage/margot-kassmann-jag-har-en-luthersk-frihet

Margot Kässmann har nyligen givit ut en bok med citat av Luther Schlag nach bei Luther (2012). I bokens förord förmedlar hon många tankar kring och aspekter på ett firande av reformationsjubileet 2017. Hon resonerar bland annat om den historiska aspekten på Luther och tidigare jubileer, om den ekumeniska aspekten på jubileet, om att läsa Luthers egna texter och om mycket annat.
Nedan följer en översättning av detta förord.

Margot Käβmanns förord i Schlag nach bei Luther. Texte für den Alltag (Slå upp hos Luther. Texter för vardagen), Margot Käβmann (Hg), Edition Chrismon 2012

(Översatt av Göran Agrell och Peter Strömmer med tillstånd av författarinnan och Verlagsleitung Edition Chrismon)

År 2017 kommer ett särskilt jubileum att uppmärksammas. Den evangeliska kyrkan i Tyskland förbereder sig för detta med en hel ”Lutherdekade” (lutherdecennium), också internationellt i till exempel Lutherska Världsförbundet i Genève (en sammanslutning av lutherska kyrkor i hela världen) överlägger man hur detta reformationsjubileum ska firas. Till och med tyska staten har tagit upp detta firande – tyska förbundsdagen har den 20 oktober 2011,  på  gemensamt förslag av partierna CDU/CSU, SPD, FDP och Bündnis 90/Die Grünen, klassat  reformationsjubileet år 2017 som ”en händelse av världsrang”. Förbundsregeringen anmodas att engagera sig i utformandet av lutherdecenniet och reformationsjubileet och stödja bildandet av nätverk mellan länder, städer, kyrkor och förbund. Om och om igen hänvisas till reformationens stora kulturella, religiösa men också samhälleliga betydelse. Också förbundslandet Sachsen-Anhalt och staden Wittenberg ser jubileet som något som kan främja turismen. På internetsiten  www.luther2017.de  presenteras de olika aktiviteterna underhand.

Datum för tesanslaget den 31 oktober 1517 är symboliskt. Detta därför att det är omstritt vad som hände, om det gjordes av Luther själv eller av hans studenter och om överhuvudtaget något anslogs på Schlosskirche eller om det var fråga om att tryckta exemplar av teserna distribuerades vid denna tid. I vilket fall är det tydligt att reformationen är ett omfattande skeende i början av 1500-talet, som går vidare på många sätt och med flera olika personer som aktörer. Och Luthers ”reformatoriska upptäckt” var säkert inte något plötsligt genombrott, utan gjordes under en flerårig process av fördjupad teologisk insikt under kamp med bibliska texter och kyrklig verklighet.

Martin Luther var och förblev dock i centrum av detta skeende, även om det präglades också av andra personer och av tidens historiska omständigheter. Han var med säkerhet den mest lästa författaren i sin tid och hade stort inflytande på den.

Under de kommande åren blir det spännande att se hur lutherreceptionen ter sig.  Historikern Hartmut Lehmann har på ett stimulerande och mycket komprimerat sätt visat, hur de olika reformationsjubileerna vart och ett präglades av sin tid. År 1617 skildrar han som den konfessionella självsäkerhetens jubileum, 1717 koncentreras på stiliseringen av Luther som en pietistisk from man eller som en man av den tidiga upplysningen, vilken uppträdde mot medeltida vidskepelse. År 1817 utformades jubileet som en religiöst nationell fest till minne av folkslakten vid Leipzig 1813 – Luther blir tysk nationalhjälte. År 1883, vid 400-årsdagen av Luthers födelse, avancerade Luther till att bli grundaren av det Tyska riket och 1917 blev han slutligen tillsammans med Hindenburg räddare av det tyska i en tid av stor nöd. År 1933 omgavs Luther med auran kring den gudasände Führern eller blev dennes förebud. Och 1946, vid 400-årsdagen av Luthers död, sågs denne som tröstare av det tyska, då tröst var djupt nödvändig. År 1983 ägde ett gräl rum mellan Öst och Väst om lutherarvet. I DDR var Luther nu inte längre furstetjänare utan företrädare för den förborgerliga revolutionen.

En sådan tillbakablick som vi gjort här måste göra oss känsliga för att reformationsjubileerna påverkas starkt av de tidpunkter vid vilka de firas. Hur kommer framtida generationer att bedöma vårt ”iscensättande” av jubileet 2017?  Kommer de att säga att de evangeliska ville profilera sig genom avgränsning från andra? Kommer det heta att man försökte vinna den sekulära offentligheten för det evangeliska budskapet? Eller blir det tydligt: Här tog man kritiskt och konstruktivt, alltså i god protestantisk anda, itu med sitt eget arv? Inför 2017 kommer man att fråga: Vilka är de evangeliska när det nya århundradet, det nya årtusendet börjar?  Vilket är deras budskap till människorna i vårt land med dess framtidsrädsla och dess frågor efter mening i en sekulär tidsålder? Kommer man att noga analysera vilket de reformatoriska kyrkornas budskap är i den värld av orättfärdighet, i vilken nästan en miljard människor svälter?

Den dåvarande rådspresidenten för EKD (evangeliska kyrkorna i Tyskland) Wolfgang Huber sade i ett festtal vid öppnandet av lutherdecenniet den 21 september 2008: ”Lika mycket som vi värderar Luthers bidrag till tysk kultur, särskilt den kraft med vilken han präglade och gestaltade det tyska språket, lika liten anledning har vi att upprepa de uttryck för överlägsenhet med vilka Martin Luther och ett förmenat ’tyskt väsende’ fördes samman. Tyskar hemma och utomlands vilseleddes länge under åberopande av Luther att förväxla patriotism och nationalsocialism.”

En första avgörande synpunkt är: Det gäller att använda jubileet 2017 också med kritiskt sinne. Det ska inte bli någon ”kult av Luther”, som många uppenbarligen fruktat. De lutherska kyrkorna över hela världen är suveräna nog att inte skygga för de mörka sidorna hos sin stora förebild. Det gäller inte bara relationen till nationalsocialismen utan också Luthers förhållande till människor av judisk tro särskilt mot slutet av hans liv, som sedermera påverkat den lutherska kyrkan negativt. Det gäller också relationen till de upproriska bönderna och Luthers vägran att vara solidarisk. Angående användning av våld gjorde Luther uttalanden som också idag förskräcker.

En andra avgörande fråga kommer jubileets ekumeniska dimension att vara. Förvisso ger kyrkans splittring inte anledning till firande. Det gäller till exempel med tanke på de lutherska kyrkornas förhållande till de reformerta och de unierade kyrkorna. I Europa erkänner de sedan 1973 varandra ömsesidigt som kyrkor och praktiserar predikstols- och nattvardsgemenskap. Så därför det blir inte fråga om något ”Lutherjubileum” utan om ett ”reformationsjubileum”, ingen avgränsning utan ett firande av att vi idag lever i en försonad mångfald.

Man får inte glömma: Luther var romersk katolik. För att förstå honom, måste den romersk-katolska kyrkan vara med i diskussionen. När de evangeliska med Luther förklarar att de är arvtagare till den gamla kyrkan, då handlar det också om en gemensam historia.  Martin Luther ville reformera sin egen kyrka, inte splittra den. Det kan vara en ansatspunkt att visserligen fira den egna profilen och det egna arvet, men inte genomföra ett rent avgränsande reformationsjubileum. Den katolske biskopen Hans-Jochen Jaschke i Hamburg förklarade exempelvis vid reformationsdagen 2008 att Luthers 95 teser idag skulle accepteras också av den romersk-katolska kyrkan och att han skulle dela Luthers kritik av den avlatshandel som skedde på 1500-talet. Det är en spännande utgångspunkt för nya samtal. Till detta kommer att den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen undertecknades 1999 i Augsburg av den romersk-katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet och att tioårsjubileet av detta firats 2009. Det fastställdes: Såsom de båda kyrkorna idag formulerar sin lära skulle de inte drabbats av 1500-talets förkastanden.  Undertecknandet av det gemensamma officiella fastställandet av den gemensamma deklarationen i Augsburg den 31 oktober var en högtidlig händelse. Det betyder inte – och det stod klart för alla som deltog – att de olika traditionernas lärobegrepp numera vilar på en likartad förståelse. Men undertecknandet mottogs som ett steg på en nödvändig väg mot ett närmande. Ett genombrott syntes nära enligt mottot: Denna deklaration kommer inte att undanröja skillnaderna men förhoppningsvis leda till möjligheten att man erkänner varandra som kyrkor och åtminstone som gäster inbjuder varandra till nattvard. Trots alla skillnader och att var och en har sin egen profil är det mer som förenar kyrkorna än som skiljer dem åt.  Och: I ett sekulariserat samhälle är ett gemensamt vittnesbörd från kristna kvinnor och män av största vikt. Ju starkare de uppträder gemensamt, desto bättre blir de hörda.  Man kan dock med besvikelse konstatera att identiteten ofta grundar sig på skillnaderna. Kyrkosyn och syn på ämbete och nattvard förblir uppenbarligen också efter 500 års åtskiljande. Det blir särskilt synligt vad gäller ämbetssynen, som på den evangeliska sidan präglas av att lekfolket deltar också i de högsta beslutsorganen och av att också kvinnor kan få del av de högsta ordinerade ämbetena. Och det blir tydligt genom att delar av den romersk-katolska kyrkan avgränsar sig från grundläggande ekumeniska tankar i Andra Vatikankonsiliet. Också 500 år efter det att Västkyrkan – som ju redan från början av det andra årtusendet och till idag varit skild från Östkyrkan – delat upp sig, kvarstår substantiella skillnader, men trots århundraden av ömsesidigt bekämpande lever man nu samman fredligt. Den ekumeniska rörelsen har på ett irreversibelt sätt präglat de senaste 100 åren sedan jubileet 1917.  Detta torde på ett grundläggande sätt förändra utgångspositionen för relationerna mellan kyrkorna.

Inför det kommande jubileet handlar det om att tala och höra, skriva och läsa inte bara om Luther och reformationen och dess följder utan att låta Luther själv komma till tals. Till detta skall denna lilla bok ge inspiration. Här tas inte de kritiskt ekumeniska, de antijudiska och de våldsamma texterna upp, eftersom dessa kräver en innehållslig förberedelse, förklaring och inordning i sin kontext. Den skall helt enkelt ge en bredare läsekrets tillgång till Luthers tal- och skrivsätt, hans tänkande och känslor.

Ur den oerhörda mängden av luthertexter har främst Ralph Ludwig, som jag därför tackar, sökt och bearbetat specifika och läsbara textavsnitt.  Några, som talet om Gud, innehåller komplicerade tankegångar ur Luthers teologiska reflektion. Återigen blir det tydligt att synd och djävul för Luther var realiteter i former, som vi idag knappast kan känna igen. Samtidigt kan man beundra, hur bildmässigt och tillämpbart Luther argumenterar. Då blir teologin i vardagen gripbar och detta krävs också uttryckligen av dem som predikar.

På många andra ställen kommer själasörjaren Luther fram. Hur kärleksfullt kan han inte tala om barn och om äktenskapet! Hur tröstande klingar inte hans ord om sorg och död också nu århundraden efteråt! Och hur rotad är han inte i det praktiska livet, till exempel när han sörjer sin dotter, ger råd åt en människa med självmordstankar eller tröstar en sjuk! Vid läsandet upplever vi Luther som människa, som förenar tro och teologi med livet. De själasörjande texterna berör mig mest, eftersom Luther, som så ofta är bullrig och formulerar sig så lite politiskt korrekt, här visar en öm och kärleksfull sida.

Att läsa Luther, det är en viktig ingång till reformationsjubileet. Andra ingångar är teologisk och historisk bearbetning, kritisk reception, kamp om den ekumeniska dimensionen och hur den borde utformas konstruktivt. Det blir återigen tydligt att reformationen var och är ett omfattande skeende, som inte kan förstås genom att man koncentrerar sig enbart på Luther och Wittenberg. Men det börjar med denne eftertänksamme och ofta drivne man, som alltid har ordet i sin makt. Han är och förblir hörnpunkt och centrum. Så det är viktigt, att själv läsa honom, för att erfara mer av honom. Det är en förutsättning för att förstå 500 års utveckling.

Slutligen tackar jag Elke Rutzenhöfer, Edition Chrismons programchef, som gett uppslaget till denna bok. Hon har följt urvalet av texter och tryckningen på ett intensivt sätt.

Så hoppas jag att denna lilla bok passar in i förberedelserna för jubileumsåret 2017 och gör Luther i hans egna texter, hans personliga tankar och individuella formuleringar tillgänglig för många människor.

Margot Käβmann i Berlin april 2012