Reformation och tolerans
– temaår 2013 inför reformationsjubileet Luther2017
Tankar sammanställda av Göran Agrell ur artiklar i EKD:s magasin Schatten der Reformation för temaåret 2013. Från texter av Katrin Göring-Eckardt, Arnulf von Sheliha, Burkhard Weitz, Friedmann Eissler/Anne Käfer och Margot Kässmann.
1. En fråga är om relationen mellan demokrati och reformation. Den demokratiska rättsstatens värderingar och normer grundar sig delvis på religiösa föreställningar. Många av demokratins värden har sin grund i reformationen. Även om Luther ibland uppvisar starkt intoleranta sidor (till exempel mot påvekyrkan och mot judarna) hör reformationen till vår demokratis förhistoria. Luther var den förste som demonstrerade för individen mot påve, kejsare och riksdag och reformationen den första sociala rörelse som bars av en bred bas inom folket. Reformationen sådde fröet till utvecklingen av det civila samhället i Tyskland och Europa.
2. De döptas allmänna prästadöme, var en av reformationens kärnbudskap, som bröt radikalt med den hierarki som skilde mellan lekfolk och präster/klosterfolk. Människans värde kom att grundas bara på Guds nåd oberoende av hennes samhällsställning, individuella förmåga eller religiösa prestation. Sedan upplysningen har denna övertygelse ansetts gälla alla medborgare – med lång fördröjning för judar och kvinnor. Nu gäller att ”alla är lika inför lagen”. Allas tolerans gentemot alla.
3. Tillgången till språket ansågs av reformationen vara viktig för deltagande i religion och samhälle. Med översättningen av Bibeln till tyska gav reformationen alla möjlighet bli myndiga läsare av Skriften. Ur detta växte tanken på den allmänna skolplikten fram – en grundförutsättning för varje demokratiskt engagemang. Allas uppfattning grundad på läsning av trons och kulturens källor måste tolereras.
4. Reformationen ger upphov till Europas kulturella och religiösa mångfaldighet. Kravet att den demokratiska staten fullständigt måste befria sig från all religion och allt kyrkligt, förnekar den positiva kraften i detta arv: tanken på solidaritet människor emellan som ännu idag behåller sin aktualitet. Motbilden – den totalitära staten – kännetecknas av att med sig införliva all religion för egna syften eller totalt kasta ut all religion som överflödig, kontraproduktiv eller vansinnig.
5. Att totalitära system fruktar konkurrens och rivalitet från religionen kan man se i den fredliga revolutionen i Tyskland 1989. Makthavarnas rädsla för den kyrkliga oppositionen var så stor därför att människorna i kyrkans skydd var oemottagliga för hot och förtryck. Inom demokratin har kyrkor och religioner uppgiften att uppträda både i närheten och på kritisk distans till staten, stödja den och hålla uppe en kritisk spegel mot den. Religionerna är diskussionspartners vad gäller värden som mångfald, tolerans och ömsesidig solidaritet. Kyrkor och religioner är inte minst viktiga korrektiv i samhällen som hotas av att allt styrs av ekonomin. De håller fönstret mot himlen öppet.
6. Rättsstaten profiterar på religionerna när det gäller etiska frågeställningar och kan företräda uppfattningar som inte bygger på logik eller praktisk politik. En strängt laizistisk stat som privatiserar all religionsutövning och förhindrar religiös offentlighet, tränger inte bara undan religionerna till samhällets bakgård utan flyr också undan debatter som kan skydda samhället mot banaliteten hos det rent ekonomiska.
7. Tolerans mot olika trosuppfattningar. Luther har i sin skrift Von weltlicher Obrigkeit hävdat att den politiska makten inte ska ge sig in på trons område och med våld bekämpa eller söka genomdriva en viss trosuppfattning. Här gäller tolerans mot all slags tro, alla religioner.
8. Tron kan vara till hjälp vid uppbyggnaden av en dialogens kultur. Tron accepterar andras tro. Ty tron är inte den troendes utan given som gåva av Gud. Trons människa äger inte sanningen. Trons tolerans kan tänkas i analogi med Guds tolerans inför den syndiga människan. Som Gud accepterar syndaren och upprättar gemenskap med denne kan och bör trons människa acceptera människor av annan tro och upprätta en dialogens gemenskap med dem.
9. Leder monoteismen, tro på en enda Gud, till intolerans? Det kan tyckas så och i vissa fall har det varit eller är så. Men inte av nödvändighet. Jesus stod för det tydligaste avståndstagandet från våld. Ändå har den kristna religionen visat sig våldsam och stridit för sin utbredning med krigiskt våld. Luther och andra vände sig mot att påvekyrkan hävdade sin sanning med våld och han sa: ”Att bränna kättare är mot den helige Ande”, men när reformatorerna senare fick ansvar för kyrkoliv, återföll de i det senmedeltida sättet att bekämpa kättare. Men monoteismen har inte medfört något kvalitativt nytt våld. Som varje annan lära kan den legitimera och våld eller legitimera tolerans.
10. Kan sanningsanspråk och tolerans höra samman? Den kristna tron innebär ett sanningsanspråk. De kristna vill därför vittna om sanningen. Men då de inser att tron är en gåva av Gud så kan de kristna överlämna till den heliga Anden att föra andra människor till sanningen. Ty de kristna äger inte sanningen. Därför kan de visa tolerans mot människor av annan tro. Vilket dock inte betyder att de ansluter sig till de andras tro och uppfattning. Toleransen har en gräns. Vårt samhälles frihet får inte missbrukas för att införa intolerant tänkande, som hotar grunden för vår frihet. Tolerans är att erkänna att andra har annan tro och att med respekt vilja lära känna och förstå denna andra tro. Vittnesbördet om sanningen och toleransen kan därför fungera tillsammans i frihet och samhälleligt ansvar. Men då måste möjlighet ges till aktivt deltagande i samhället. Ty rädsla inför en okänd framtid är grogrund för intolerans.
11. Toleransen kan leva och fungera utifrån tron. Tolerans är inte likgiltighet utan genuint intresse för den andres religion eller icke-tro. Utifrån Luthers dubbeltes i Om en kristen människas frihet – att man är den friaste av alla och ingen underdånig och samtidigt den tjänstvilligaste av alla och underdånig var och en – kan man (med Margot Kässmann) dra slutsatsen att man kan tolerera andras tro just därför att man är hemma i sin egen tro. För att kunna tolerera annan tro och gå i dialog med den måste man vara förtrogen med sin egen kristna identitet, sin lutherska identitet om det nu är den man hör hemma i. Om Jesus Kristus för mig är vägen, sanningen och livet, så är det i tron på detta som jag har min frihet och inte är underdånig någon. Men just denna frihet befriar mig till att vara tjänstvillig och underdånig och respektfull i relationer till mina medvandrare på jorden av alla slags tro eller icke-tro. Det innebär att man försonas med varandra så att gemensamt liv blir möjligt också i relationen mellan människor med tro och utan tro. Men det kräver också att människor utan tro respekterar religiösa människor.