Reformation och politik 2014

Reformation och politik
– temaår 2014 inför reformationsjubileet Luther2017

Tankar sammanställda av Göran Agrell ur artiklar i EKD: s magasin Fürchtet Gott, ehrt den König! för temaåret 2014.
Från texter av Nikolaus Schneider, Thies Grundlach, Reiner Anselm, Gerhard Wegner, Hans Ulrich Anke, Heiner Lück, Kristina Dronsch och Johannes Goldenstein.

Reformationen hade från början politisk verkan. Luther formulerade den politiska maktens och kyrkans uppdrag på ett nytt sätt. Detta fick följder för Europa in i vår tid: den åtskillnad mellan kyrkan och staten, Guds två riken, som reformatorerna hävdade, har på olika sätt färgat tro och politik i Europa sedan 1500-talet. Kyrka och samhälle kan dock inte hållas åtskilda och hur kyrkan då ska fungera när det gäller samhällelig förändring och hållbar utveckling är en av de viktiga frågorna under temaåret ”Reformation och politik” 2014.
Frågan är vilken relevans de reformatoriska insikterna har för vår tid. Hur kan idag förhållandet kyrka – politik tänkas med hänsyn till dagens religiösa pluralism, det kristna monopolets upphörande och 1900-talets erfarenheter av makt och politik?
Religioner och kyrkor inser att de inte själva ska göra politik utan göra politik möjlig. Det är ”auktoriteten hos den bedjande Kristus”, som gör att kyrkorna manar till rättvisa och nödvändiga förändringar, inte auktoriteten hos en kyrka som staten känner sig nödgad att lyssna till.
Har reformationens impulser lett till att politisk kultur och humanitet förstärkts eller försvagats? Luther själv hade en apokalyptisk världsbild och såg världens ände som nära förestående. Hör detta till reformationens kärna, som vi kanske skulle fortsätta i ekologiska kategorier? Eller ska vi företräda övertygelsen att reformationen är ett av Gud och evangeliet taget steg mot frihet?
Mellan stat och protestantisk kyrka kan man se ett produktivt spänningsförhållande. Reformationen skulle inte överlevt utan skydd av de furstar som övergick till den nya tron. Medan man mot påvedömet betonade åtskillnaden mellan religion och politik, bemödade man sig i de reformatoriska territorierna om en samordning av kyrka och överhet. De evangeliska furstarna stod inte bara för skydd av kyrkan utifrån, utan de fick också uppgiften att inspektera församlingarna och ha ansvar för utbildning, fostran och evangelisk livsföring. För detta hade Gud insatt överheten: den bär svärdet för att garantera ordning och rätt livsföring. Detta anger överhetens legitimation men också dess gränser. Den kristne är skyldig överheten lydnad (enligt Romarbrevet 13:1) men eftersom Jesu rike inte är av denna världen (Johannesevangeliet 18:36), får överheten inte blanda sig i det andliga ämbetets uppgifter.
Denna uppdelning av uppgifter var klar i teorin men problematisk i praktiken. Ty den var sedd utifrån teologins perspektiv. Det var den som angav vilka uppgifter som var legitima för överheten. Denna å sin sida sökte snart ta kyrkan i sin tjänst. Ur detta växte ett spänningsförhållande fram, som blev ett produktivt förhållande särskilt när båda sidor ömsesidigt begränsade varandra. Denna labila jämvikt kunde dock lätt rubbas. Typiskt för den tyska lutherska protestantismen blev att dess kritik mot att kyrkan skulle ha världslig makt ledde till att den slöt upp nära den politiska makten.
Protestantismens avståndstagande från politik betydde att den gav politiken alltför stort eget spelrum. Detta lett till att just den tyska lutherska protestantismen hade svårt med moderna statsuppfattningar. Ty till detta tänkande hörde att man såg landsfursten som förkroppsligandet av Guds världsliga regemente. Som Gud är En är det bara En som regerar i respektive land. Detta blev till ett teologiskt motiv för monarki och paternalism.
Detta var dock inte protestantismens enda bidrag till den politiska kulturen i Tyskland. Skepsis mot hierarkier och auktoriteter, betoningen av det allmänna prästadömet och tanken att alla kristna också är syndare bidrog till ett modernt politiskt medvetande. Statens neutralitet i förhållande till livsåskådningar och tanken på en rättsstat var följder av den reformatoriska övertygelsen om varje människas lika värde inför Gud.
Reformationen kan ses som ”en milstolpe på vägen till ett demokratiskt samhälle och ett aktivt civilsamhälle”. Mycket finns då att återupptäcka, till exempel subsidiaritetsprincipen. Den betyder att uppgifter ska beslutas och genomföras så nära saken, lokala orten och människorna som möjligt. Det begränsar högre instansers makt och förpliktar till ömsesidig lojalitet och stöd mellan olika organisationsnivåer. ”Subsidium” betyder ”hjälp, bistånd, skydd”. Subsidiaritetsprincipen skyddar de små enheternas, kommunernas och medborgarnas egeninitiativ. Utgångspunkt är här den reformatoriska förståelsen av frihet. Enligt den blir människan i tron en person, som erkänns av Gud och som därför är fri.
Reformationens i grunden religiösa erkännande av personen, friheten och ansvaret inför Gud har påverkat samhälle, kultur med mera, vilket ses i följande punkter ur texten Perspektiv på reformationsjubileet 2017:
Reformationen har förändrat inte bara kyrka och teologi på ett grundläggande sätt.. Den protestantism, som blev följden av reformationen, har också varit med att forma privat och offentligt liv, samhälleliga strukturer och ekonomi, kulturella mönster och hållningar liksom rättsuppfattning, vetenskap och konst. (Punkt 6)

Reformationens tanke på tjänsten för nästan och för gemenskapen var en konsekvens av den kristna människans frihet. Detta hade i sin tur som följd att social ordning och social tjänst fick en ny utformning inom protestantismen. Det blev hela församlingens sak att sörja för lösningen av sociala problem (sjukvård, fattigvård) – reformationen gav därmed impulser till samhällets sociala ansvarstagande i den moderna världen. (Punkt 18)

Förståelsen av kallelsen som en särskild andlig kallelse, såsom den uppfattats inom munkväsendet, utsträcktes till alla livets om råden. Varje kristens verksamhet på sin ort gällde som en kallelse, i vilken var och en kunde tjäna Gud med samma andliga värde. Denna övertygelse, att hela yrkesvärlden var ett fält där det kristna livet stärktes, frigjorde en dittills okänd dynamik inte minst inom ekonomin. (Punkt 19)
Några bildade kvinnor under reformationstiden, till exempel Argula von Grumbach, hänvisade till tanken på det allmänna prästadömet för sin rätt att ta till orda i politiska och religiösa ting. Alla döptas prästadöme kan därför förstås som individuell rätt till religiös myndighet. Detta prästadöme har också en social aspekt, som innehåller en politisk dimension. Prästämbetet är ett förmedlarämbete. Det visar sig konkret där någon vittnar om evangeliet för andra. Det kan bara lyckas, när vittnesbördet erkänns. De sociala och politiska dimensionerna i det allmänna prästadömet måste återupptäckas. Just därför att prästvigning inte behövs för att tyda och förstå världen i trons ljus, är alla kristna utmanade att vittna om Guds ord. Det sociala bandet av förtroende mellan den som vittnar och den som tar emot vittnesbördet visar att det allmänna prästadömets kärna och fundament är detta förtroende.
Reformationen öppnade nya möjligheter till förbättring av kvinnans rättsliga ställning. Den i protestantiska kyrkor sedan länge förverkligade möjligheten för kvinnor att inneha höga kyrkliga ämbeten vilar på ett reformatoriskt fundament.
Den nya förståelse som reformationen medförde för synen på könsroller och betydelsen av könens relationer till varandra har lett till individens frihet att själv avgöra om den ska leva i äktenskap eller inte. Ingen religiös/kyrklig bindning kan hindra detta. Ingen kan tvingas gifta sig och ingen kan tvingas avstå från äktenskap. Tydligast i rätten är reformationens betydelse för synen på skilsmässa och omgifte. Det har att göra med att äktenskapet inte längre ses som ett sakrament.
Den moderna socialstaten kan ses framvuxen ur Luthers ande. Den vanliga historieskrivningen ser den moderna ekonomin, kapitalismen, som en protestantisk uppfinning. Kapitalismen blev en följd av reformerta puritaners inomvärldsliga asketiska hållning. I Tyskland sågs den sociala staten mer som en följd av katolsk sociallära. Men det är de nordiska länderna som utvecklat de starkaste socialstaterna och dessa stater har präglats främst av lutherska statskyrkor. När staten mot slutet av 1800-talet övertog ansvaret för utbildning, omsorg och social säkerhet ledde det inte till starka konflikter med statskyrkorna. Det lutherska hade alltså ett betydande bidrag att ge till det modena samhället. Just det lutherska inskärpandet av överhetens sociala ansvar tycks ha varit det avgörande bakom socialstatens uppkomst.
Luthers arbetsethos och hans lära om kallelsen och tanken på det allmänna prästadömet betydde ett universellt likhetsethos. Också ”allmän välfärd” är något Luther fordrar. Staten är ansvarig för alla medborgare både materiellt och i annat avseende, för medborgarnas skull och för statens egen skull. De lutherska kyrkorna har vanligen inte varit socialpolitiskt aktiva, men just denna hållning har paradoxalt nog lett till att socialpolitiken hänvisas till staten, som förmanats ägna sig åt kristna sociala mål. Luthers ande kom helt till uttryck först i de skandinaviska socialstaterna. Typiskt är dock att socialstaten fick sitt fulla genombrott först när den lutherska orienteringen och kyrkans inflytande försvagats. Detta motsäger dock inte att samhället påverkats av det lutherska vad gäller socialt ansvar.
Särskilt i Luthers skrifter Till den tyska adeln (1520) och Till rådsherrarna att de skall inrätta skolor (1524) formulerade han sina tankar om utbildning för alla – både pojkar och flickor – som den världsliga överheten omedelbart skulle överta ansvar för genom att grunda skolor och inrätta bibliotek. Utbildning blev den sekulära statens uppgift.
Kyrkan blandar sig ofta in den offentliga politiska debatten exempelvis genom olika rapporter, biskopsbrev eller upprop. Varifrån kommer kyrkans uppdrag till detta? Och vem riktar den sig till? Eftersom Gud, som de kristna tror på, inte vänder sig från världen utan till den, har evangeliet politisk betydelse. Och offentligheten har rätt få veta vad kyrkan har för bidrag att ge till avgörande samhälleliga och politiska frågor. Rätten att uttala sig bygger på religionsfrihet och yttrandefrihet. Men uppdraget har också sina gränser. Kyrkan får inte följa statliga direktiv eller ta på sig statliga uppgifter och därmed själv bli ett statligt organ. Kyrkans organ kan ställföreträdande för alla kyrkotillhöriga uttala sig, men bindande karaktär har detta bara i andlig mening, i den mån uttalandena binder enskildas samveten. Ytterst är det de många kristna som på basen av sin tro griper ordet och tar ansvar. Så är kyrkan ansvarig, inte för att göra politik utan för att göra politik möjlig.

Bergspredikan och politik
Referat av artikel av Tine Stein.

Bergspredikans etiska lära om att vara fredsstiftande, avstå från vedergällning och leva i en obetingad solidaritet och kärlek framställs i ett programmatiskt tal – på sätt och vis med politiskt språk. Talets innehåll är så omstörtande att folket som lyssnat blir ”överväldigat”. Det kan inte vara utan verkan på politiken. Men därför skall man inte förväxla talets innehåll med politik. Med evangeliet görs en åtskillnad mellan politik och religion, som har till följd också en åtskillnad mellan politisk ordning och religiös gemenskap. Riket i Bergspredikan är inte av denna världen och Guds rikes krav är andra än dem som ska uppfyllas i det världsligt-politiska riket. Detta framgår av textavsnittet om skattepenningen enligt vilken kejsaren ska ha det som tillhör honom och Gud det som tillhör Gud. Därmed relativiseras och begränsas politiken.

Men samtidigt växer ur Bergspredikan fram en förpliktelse till politik. Ty här vinns en kritisk ståndpunkt bortom politiska handlingar grundad i en särskild människobild, som har sin etiska kärna i att människans hänsyn till de andra är oberoende av social status. Det spelar ingen roll om nästan är rik, lycklig, mäktig eller inte. Salig är den fattiga, den sorgsna och den maktlösa. Människans likhet innesluter också den som är oberörd av frälsningsbudskapet. Gud ”låter sin sol gå upp över både onda och goda”. Nästankärlekens princip strukturerar de sociala förhållandena. Den etiska hållningen är ingen byteshandel.

Förståelsen av Bergspredikan är kontroversiell. Många ser i den en sinnelagsetik, som inte kan vara rättesnöre för politiken. Men politiken behöver existentiella perspektiv, som politiken själv inte kan frambringa. Frågan efter meningen med allt, varför och till vad vi är här, som gör det möjligt för oss att tolka vår existens, besvaras inte av politiken. Tanken på Guds rike betyder kritik av bestående orättfärdiga förhållanden.

I Bergspredikan möter en spänning förenad med det utlovade Guds rike, som ”ännu inte” är här, men som dock ”redan nu” antyds genom fredsarbete, avstående från vedergällning, obetingad solidaritet och kärlek till nästan som till en jämlik människa. Så håller Bergspredikan medvetandet vaket hos den enskilda troende att kritiskt pröva sin individuella hållning och konfrontera den världsligt-politiska ordningen med frågan om den sanna rättfärdigheten. Det hör också till de förutsättningar, som den sekulariserade staten inte själv kan garantera.

Om kyrkan i DDR och den fredliga revolutionen
Referat av en artikel av Christian Führer, församlingspräst i Nikolaikirche i Leipzig på 1980-talet, om kyrkan i DDR.

Kyrkans roll i DDR kan ses som en vittnande och tjänande gemenskap mellan folkkyrka och frivillighetskyrka, mellan anpassning och motstånd. Kyrkan hade då fråntagits det mesta av makt och privilegier. Den hade, då den var inriktad på endast Jesus, vunnit en frihet som var oavhängig av statlig välvilja, utan att den ville det eller förstod det. Ännu när kyrkan angreps av staten sökte den av samma stat få religionsundervisning i skolan och hjälp med uppbörd av kyrkoskatten. Då inleddes en ny typ av reformation: Genom den ateistiska staten skrämde Gud upp kyrkan ur säkerhetens sömn och skakade om Herrens vinberg så att de dåliga frukterna föll vissna ner. Den ateistiska staten hjälpte kyrkan till besinning och koncentration på den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Ingen anade vad Gud hade i beredskap för denna minoritetskyrka.

Det började senapskornsaktigt, med fredsböner mot kapprustningens vansinne och placeringen av medeldistansmissiler i öst och väst, i Nikolaikirche i Leipzig 1981 och som från och med 1982 ägde rum varje vecka. Den 9 oktober 1989 var Nikolaikirche startpunkt för en demonstration med 70 000 deltagare och utgångspunkt för den fredliga revolutionen i DDR. Jesu bergspredikan spelade här en stor roll. Och dessutom bönen: Låt inte ickevåldet stanna i kyrkan utan ta med den ut på gator och torg! Ty bön och handlande, inne och ute, altare och gata, hör samman! Det blev till en revolution utan blodsutgjutelse, en fredlig revolution, en revolution som kom från kyrkan, ett under av bibliska mått. En kommentar i väst: För första gången i sin historia har den tyska protestantismen valt rätt sida – bland de förtryckta och inte bland förtryckarna, på folkets sida och inte på de mäktigas. Här hölls ’politiska predikningar’ i ordets sannaste mening – något för oss att lära av, för vilka detta är fjärran. Vi i väst kan lära att i en ateistisk stat är det glada budskapet om Jesus Kristus inspiration till politisk handling och kyrkan ett rum för frihet och mänsklighet.

Idag ser Christian Führer kyrkans chans i att vara en kyrka öppen för alla. Det sker när kristna och ickekristna arbetar tillammans för ett konkret mål, när man hos Jesus vinner mod till alternativ som betyder en solidarisk ekonomi, där delandets Jesusmentalitet praktiseras: Delande av utbildning, arbete, inkomst, resurser och välstånd, där människan ställs först och inte penningen och profiten. Och militära konfliktlösningar avlöses av bemödande om rättvis fred. I riktning Guds rike, med tålamod.

Kyrka i socialism
Tankar ur en artikel av Wolf Kröter om ”Kirche im Sozialismus” i DDR.

Den evangeliska kyrkan i DDR kallade sig ”Kirche im Sozialismus” (kyrka i socialism) – i varje fall de sista 20 åren (1969-1989). Den religionsfientliga staten konstaterade att religionen inte dog ut, som de marxistisk-leninistiska teorierna förutsett. Omkring en fjärdedel av befolkningen böjde sig inte för regimens tryck, utan kyrkan överlevde också i decimerad utformning i hela landet. Genom att integrera kyrkan i socialismen sökte DDR-ideologerna göra den så kallad ”klassfientliga” religionen tandlös. De sökte dra in kyrkan i den socialistiska statens maktutövning, som höll tillbaka kritiken av statspartiets världsåskådning. Idag frågar man varför de evangeliska kyrkorna i DDR antog formeln ”Kirche im Sozialismus” och inte ”bredvid” eller ”mot” socialismen. Att ta fram det bästa i socialismen var en ärligt menad tanke hos DDRs kristenhet och kom att betyda att statspartiets kontroll av kyrkan mildrades och att de kristna inte längre sågs som klassfiender utan som positiva till socialismen. Med församlingarna i DDR kunde frihetens ande i längden inte stoppas. De blev frirum för den fredliga revolutionen 1989. Inom det politiska fältet har reformationens kyrka generellt sett ganska lite att vara stolt över. Men det kan räknas den tillgodo att ”Kirche im Sozialismus” bidragit till att bereda marken för människors fria liv i reformationens land.