Tesdörren, Schlosskirche i Wittenberg

Martin Luther är kanske mest berömd för att han anslog sina 95 teser mot avlaten på dörren till Schlosskirche i Wittenberg. Det sägs att det var den 31 oktober 1517.
Teserna var på latin och riktade sig till den akademiska världen för en disputation, en diskussion, kring innehållet. Luther ville främst avhandla det, som han uppfattade det, missbruk av avlaten som skedde genom försäljning av avlatsbrev till gemene man.
Luthers främsta argument var att det var kyrkans egen ordning att göra så och att det inte var förankrat i Bibeln. Detta innebar en kritik mot påvekyrkans ordningar.
Själva disputationen blev aldrig av men de 95 teserna fick en stor spridning då de översattes till tyska, troligen av Luthers studenter, och spreds till allmänheten. Den relativt nya utvecklingen av boktryckarkonsten med hjälp av tryckpressar möjliggjorde detta. Det var både billigt och snabbt att sprida texter på detta sätt.

Den 31 oktober kom att bli ett symboliskt datum för reformationen.
Enligt Luthers medarbetare Philipp Melanchthon skedde uppspikandet detta datum kl 12 på dagen. Men, Melanchthon var inte ögonvittne till detta eftersom han själv kom till Wittenberg först året därpå, 1518!
Det förs diskussioner huruvida det berömda uppspikandet verkligen har skett och om det verkligen var på dörren till Schlosskirche. En anteckning hos Luthers sekreterare, Georg Röhrer, meddelar att anslaget om disputationen av de 95 teserna anslogs på kyrkornas dörrar. Det betyder att även Stadtkirche S:t Marien i Wittenberg, Luthers predikokyrka, var inblandad.
Dagen före Alla helgons dag har också ett symboliskt värde eftersom Allhelgonastiftelsen var knutet till kyrkan och att på Alla helgons dag skulle kurfursten Fredrik den Vises stora reliksamling visas upp, en samling som innehåll 19 013 artiklar när den var som störst!

Genom århundradena har 31 oktober firats som reformationens födelsedag, även om det finns andra händelser i Luthers liv som skulle kunna refereras som detta. Det gör ändå att 31 oktober 2017 firas som 500-årsjubileet av reformationen. De 95 teserna som dateras till denna dag kan även dessa överträffas av andra skrifter från Luthers penna när det gäller att återge reformationens centrala tankar. Här nedan återfinns ändå de 95 teserna på svenska, tyska och latin.

 

Luthers 95 teser på svenska

Disputation till utredning av avlatens innebörd
Martin Luther, 1517

Av kärlek till sanningen och iver att utforska den, kommer följande punkter att vara föremål för en offentlig debatt i Wittenberg under ledarskap av den högvördige fadern Martin Luther, filosofie och teologie magister samt ordinarie professor i dessa ämnen på nämnda plats. Han ber därför att den som inte kan närvara personligen och diskutera saken muntligen måtte göra det skriftligen.

I vår Herre Jesu Kristi namn, amen.

1. När vår Herre och mästare Jesus Kristus sade ”Gör bättring, osv”, ville han att den troendes hela liv skulle bestå av bättring.

2. Detta ord kan inte tolkas som om det syftade på den sakramentala boten (dvs bikten och gottgörelsen som förrättas genom prästämbetet).

3. Det syftar inte heller bara på en inre bättring, för en sådan är inget värd om den inte tar sig yttre uttryck i olika former av “köttets dödande”.

4. Därför varar straffet så länge som avskyn mot det egna jaget (dvs den sanna inre boten) består, nämligen till dess vi träder in i himmelriket.

5. Påven varken vill eller kan efterskänka några andra straff än dem som det ankommit på honom att utdöma eller som utdömts enligt den kyrkliga lagens bestämmelser.

6. Påven själv kan bara förlåta en skuld i den meningen att han kan förklara och bekräfta att Gud har förlåtit den. Naturligtvis kan han ge eftergift i sådana ärenden som det ankommit på honom att avgöra; om man skulle ringakta det, skulle skulden bestå i sin helhet.

7. Gud förlåter över huvud taget aldrig någons skuld utan att samtidigt göra honom ödmjukt undergiven sin ställföreträdare prästen.

8. De kyrkliga bestämmelserna rörande boten gäller endast de levande och får – enligt vad stadgarna själva säger – inte åläggas de döende.

9. Därför handlar den Heliga Anden – som verkar genom påven – väl mot oss i så måtto att hans dekret alltid undantar dem som är döende eller befinner sig i yttersta nöd.

10. Det är okunnigt och orätt då präster låter den döendes kyrkliga bot fortsätta att gälla i skärselden.

11. Läran att ett kyrkligt botstraff kan förvandlas till ett skärseldsstraff är ett ogräs som måste ha såtts medan biskoparna sov.

12. Förr i tiden ålades inte de kyrkliga botstraffen efter, utan före, absolutionen för att pröva att ångern var uppriktig.

13. Genom döden blir de döende lösta från alla kyrkans krav. Och vad de kyrkliga lagarna beträffar är de redan döda eftersom de med full rätt är befriade från dessa.

14. Om en döendes inställning och kärlek (till Gud) är ofullkomlig, grips han oundvikligen av stor fruktan, och ju mindre fromheten och kärleken är, desto större blir rädslan.

15. Denna skräck och fasa är i sig själv (bortsett från allt annat) tillräcklig för att utgöra skärseldens pina, eftersom den kommer mycket nära förtvivlans ångest.

16. Det synes som om det är samma skillnad mellan helvete, skärseld och himmel som mellan förtvivlan, ovisshet och trygg förvissning.

17. Utan tvekan är det så att kärleken hos själarna i skärselden växer till i samma mån som deras ångest avtar.

18. Vidare är det inte bevisat, vare sig genom förnuftsresonemang eller genom Skriften, att dessa själar skulle befinna sig i ett tillstånd där de inte kan förvärva förtjänster eller växa till i kärlek.

19. Det är inte heller bevisat att de – åtminstone inte alla – är vissa och säkra på sin salighet även om vi är helt övertygade om den.

20. När påven talar om fullkomligt efterskänkande av alla straff, menar han följaktligen inte bokstavligen alla straff utan endast dem han själv har utdömt.

21. Därför har de avlatspredikanter fel som säger att människan blir fri och löst från alla straff genom påvens avlater.

22. I själva verket efterskänker han inte själarna i skärselden något enda straff som de enligt de kyrkliga stadgarna måste avtjäna i detta liv.

23. Om det över huvud taget vore möjligt att ge någon total straffeftergift, så vore det i så fall endast de allra mest fullkomliga, dvs ytterst få.

24. Därför blir ofrånkomligen de flesta människor lurade av detta urskillningslösa och storslagna löfte om straffeftergift.

25. Samma makt som påven har över kyrkan som helhet vad det gäller skärselden, har varje biskop över sitt stift och varje kyrkoherde över sin församling.

26. Påven handlar helt riktigt som inte ger själarna förlåtelse i kraft av sin nycklamakt (som inte står till hans förfogande för detta ändamål) utan med anledning av de förböner som burits fram för deras skull.

27. De som säger att själen flyger ut (ur skärselden) i samma ögonblick som pengarna klingar i bössan, förkunnar människoläror.

28. Vad som är säkert är att snikenhet och girighet kan öka när pengarna klingar i bössan. Kyrkans förbön är däremot helt beroende av Guds vilja.

29. Vem vet huruvida alla själar i skärselden vill bli friköpta? Så ska ju till exempel inte ha varit fallet med den helige Severinus och den helige Paschalis.

30. Ingen är säker på uppriktigheten i sin ånger, än mindre på att han erhållit fullständig eftergift.

31. Lika sällsynt som det är att någon gör bättring på rätt sätt, lika sällsynt är det att någon köper avlat på rätt sätt, nämligen utomordentligt sällsynt.

32. Den som tror att han kan vara säker på sin frälsning därför att han innehar ett avlatsbrev, kommer liksom sina lärare att drabbas av evig fördömelse.

33. Man kan inte vara nog på sin vakt mot dessa som säger att påvens avlat är en ovärderlig Guds gåva varigenom människan blir försonad med Gud.

34. Avlatsnåden rör nämligen endast den sakramentala gottgörelsens straff som fastslagits av människor.

35. De som lär att det inte behövs någon ånger för dem som friköper själar eller köper biktbrev, predikar inte kristligt.

36. Varje kristen, som verkligen ångrar sig, har rätt till full befrielse från straff och skuld även utan avlatsbrev.

37. Varje sann kristen, oavsett om han lever eller är död, har del i alla Kristi och kyrkans välsignelser, och denna delaktighet skänker Gud honom även utan avlatsbrev.

38. Men vi får inte på något vis ringakta den förlåtelse och delaktighet (i nämnda välsignelser) som påven förmedlar, eftersom den – som redan sagts – utgör ett tillkännagivande av Guds förlåtelse.

39. Det är mycket svårt även för den mest lärda teolog att inför folket samtidigt prisa både det frikostiga utdelandet av avlat och den uppriktiga ångern.

40. Den som uppriktigt ångrar sig, vill bli straffad och älskar straffet. Men det frikostiga utdelandet av avlater gör människor likgiltiga och får dem att hata straffen. Åtminstone ligger det nära till hands att de gör det.

41. Den apostoliska avlaten bör endast predikas med försiktighet, så att inte folk får den felaktiga uppfattningen att den är att föredra framför andra goda kärleksgärningar.

42. De kristna bör undervisas om att påven inte alls menar att köp av avlatsbrev ska uppfattas som i något avseende jämförbart med barmhärtighetsgärningar.

43. De kristna bör undervisas om att det är bättre att ge åt de fattiga eller låna till de nödlidande än att köpa avlat.

44. Ty genom en kärleksgärning växer kärleken och människan blir en bättre människa, men genom avlaten blir hon inte bättre utan blir bara delvis befriad från straff.

45. Man ska lära de kristna: Den som ser en behövande, går förbi honom och sedan ger sina pengar för avlat, inte köper sig påvens avlat utan i stället drar på sig Guds vrede.

46. Man ska lära de kristna: De som inte lever i överflöd ska behålla vad som är livsnödvändigt för det egna hushållet och under inga omständigheter ödsla det på avlat.

47. Man ska lära de kristna: Att köpa avlat är en frivillig angelägenhet, inte någon skyldighet.

48. Man ska lära de kristna: När påven delar ut avlat har han behov av hängivna förböner, och önskar följaktligen hellre det än att få än pengar till sitt förfogande.

49. Man ska lära de kristna: Påvens avlat är värdefull om man inte sätter sin lit till den, men mycket skadlig om den medför att man förlorar sin gudsfruktan.

50. Man ska lära de kristna: Om påven kände till avlatspredikanternas utpressningsmetoder, skulle han hellre se att Peterskyrkan lades i aska än att den byggdes med hans fårs skinn, kött och ben.

51. Man ska lära de kristna: Påven skulle vara både skyldig och beredd att (om så krävdes) sälja Peterskyrkan för att kunna ge av sina egna pengar till dem som vissa avlatspredikanter lurar pengar av.

52. Det är fåfängt att förvänta sig att vinna frälsning på grund av avlatsbrev, även om avlatskommissarien eller till och med påven själv erbjöd sin själ som säkerhet.

53. De som förbjuder förkunnandet av Guds ord i vissa kyrkor för att avlaten ska kunna predikas i andra, är Kristi och påvens fiender.

54. Det är orätt mot Guds ord när man i en och samma predikan ägnar lika mycket eller mer tid åt avlaten som åt Ordet.

55. Det är utan tvekan påvens uppfattning att om avlaten (som betyder så lite) firas med en klocka, en procession eller en ceremoni, så bör evangeliet (som betyder mest av allt) förkunnas åtföljt av hundra klockor, hundra processioner och hundra ceremonier.

56. Kyrkans skatt, ur vilken påven delar ut avlaten, är varken tillräckligt omtalad eller känd bland Kristi folk.

57. Det är uppenbart att den inte består av jordiska värden, för isåfall skulle inte alla dessa predikanter dela ut dem med sådan frikostighet, utan bara samla in dem.

58. Men den består inte heller av Kristi och de heligas förtjänster, eftersom de alltid – även utan påvens medverkan – verkar nåd för den inre människan och kors, död och helvete för den yttre.

59. Den helige Laurentius har sagt att det är kyrkans fattiga som är dess skatt, men han använde termen i enlighet med sin tids synsätt.

60. Vi säger på goda grunder att det är kyrkans nycklar (som erhållits genom Kristi förtjänster) som är denna skatt.

61. Självklart är påvens makt tillräcklig för att efterskänka straff och ge eftergift i särskilda ärenden som det är honom förbehållet att avgöra.

62. Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd.

63. Denna skatt är helt logiskt allmänt hatad eftersom den gör de första till de sista.

64. Avlatsskatten är däremot helt logiskt synnerligen älskad eftersom den gör de sista till de första.

65. Evangelieskatten är alltså det nät som förr användes för att fånga rika människor.

66. Men avlatsskatten är det nät man använder i dag för att fånga människors rikedom.

67. Avlaten, som avlatspredikanterna högljutt prisar som en utomordentlig nåd, kan förvisso sägas vara utomordentlig när det gäller att tjäna pengar.

68. Men i jämförelse med Guds nåd och tillbedjan av korset är den verkligen obetydlig.

69. Det är biskoparnas och kyrkoherdarnas skyldighet att ta emot den apostoliska avlatens kommissarier med alla vördnadsbetygelser.

70. Men det är i ännu högre grad deras skyldighet att hålla ögon och öron öppna så att inte dessa predikar sina egna påfund i stället för att utföra det uppdrag påven gett dem.

71. Må den som förnekar avlatens apostoliska giltighet bli bannlyst och fördömd.

72. Men må den som protesterar mot avlatspredikanternas tygellöshet och fräckhet bli välsignad.

73. Liksom påven med rätta slungar sin bannstråle mot dem som skadar handeln med avlater,

74. så kommer han att i än högre grad slunga sin bannstråle mot dem som med avlaterna som förevändning på olika sätt skadar den heliga kärleken och sanningen.

75. Det är vansinne att mena att den påvliga avlaten skulle ha sådan kraft att den kan friköpa en människa till och med om hon våldfört sig på Guds moder, om det varit möjligt.

76. Vi hävdar tvärtom att den påvliga avlaten inte kan utplåna ens den ringaste av de förlåtliga synderna vad deras skuld beträffar.

77. När det sägs att inte ens den helige Petrus skulle ha kunnat förläna en större nåd om han varit påve nu, så är det en skymf mot både den helige Petrus och påven.

78. Vi hävdar tvärtom att han och vilken påve som helst råder över något som är större, nämligen evangeliet, ”andliga krafter och gåvor, att kunna bota sjuka” osv, som det heter i 1 Kor 12.

79. Det är hädelse att säga att (avlats-)korset med påvens vapen, som sätts upp på en framträdande plats (i kyrkan), är likvärdigt med Kristi kors.

80. De biskopar, kyrkoherdar och teologer som tillåter att sådant förkunnas för folket, kommer att få stå till svars för detta.

81. Denna otyglade avlatsförkunnelse gör det inte lätt ens för lärda män att skydda påvens anseende mot illvillig kritik eller ens mot lekmännens spetsfundiga frågor.

82. Till exempel: Varför utrymmer inte påven skärselden enbart för den heliga kärlekens skull och på grund av den djupa nöd som själarna där befinner sig i, vilket vore ett verkligt sunt skäl, eftersom han ju friköper otaliga själar därifrån för usla pengars skull, pengar som ska användas till att bygga en kyrka, vilket är ett mycket tunt skäl.

83. Eller: Varför fortsätter man att hålla själamässor och årsmässor för de döda, och varför återlämnar inte påven de pengar som donerats för dessa syften, eller tillåter att de återlämnas? Det är ju fel redan att be för dem som är friköpta?

84. Eller: Vad är det för ny sorts fromhet inför Gud och påven som tillåter att en ogudaktig människa, en fiende till Gud, betalar pengar för att friköpa en from själ ur skärselden, men inte tillåter den fromma och älskade själen bli fri enbart på grund av dess nöd, utan betalning och av ren kärlek?

85. Eller: Varför ska man med pengar, genom köp av avlat, friköpa sig från de gamla kyrkliga botstadgarna, precis som om de fortfarande var i bruk, trots att de i praktiken och genom att inte tillämpas för länge sedan har upphört att gälla?

86. Eller: Varför bygger inte påven, som i dag är rikare än den rikaste Krösus, åtminstone denna enda kyrka, Peterskyrkan, för sina egna pengar i stället för att ta pengarna från fattiga troende?

87. Eller: Vad är det påven förlåter eller vad är det för delaktighet han ger till dem som genom sin fullkomliga ånger har rätt till fullständig förlåtelse och fullständig delaktighet?

88. Eller: Vad vore bättre för kyrkan än att påven skänkte varje troende denna förlåtelse och delaktighet hundra gånger om dagen, i stället för (som nu) endast en gång?

89. Om påven inte söker pengar utan själars frälsning med sin avlat, varför upphäver han då tidigare utställda avlatsbrev trots att de fortfarande är lika giltiga som någonsin?

90. När man försöker tysta ner dessa ytterst pinsamma invändningar från lekmännens sida med rent maktspråk i stället för att vederlägga dem med förnuftiga argument, så utsätter man kyrkan och påven för dess motståndares åtlöje och gör kristenheten olycklig.

91. Om avlaten förkunnades i enlighet med påvens anda och sinne, skulle alla dessa (invändningar) lätt kunna besvaras. De skulle faktiskt inte ens uppstå.

92. Så bort med alla de profeter som säger till de kristna: ”Frid, frid”, fastän där inte är någon frid.

93. Må det gå alla de profeter väl som säger till de kristna: ”Kors, kors”, även om där inte är något kors.

94. De kristna ska uppmanas att sträva efter att följa Kristus, deras huvud, genom straff, död och helvete,

95. och inte låta sig invaggas i falsk andlig säkerhet utan snarare lita på att få träda in i himlen genom många bedrövelser.

Översättning: Thor-Leif Strindberg
Källa: Alltombibeln.se
http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/95teser.htm

 

Luthers 95 teser på tyska

Martin Luther: 95 Thesen

1. Da unser Herr und Meister Jesus Christus spricht “Tut Buße” usw. (Matthäus 4,17), hat er gewollt, dass das ganze Leben der Gläubigen Buße sein soll.
2. Dieses Wort kann nicht von der Buße als Sakrament – d. h. von der Beichte und Genugtuung -, die durch das priesterliche Amt verwaltet wird, verstanden werden.
3. Es bezieht sich nicht nur auf eine innere Buße, ja eine solche wäre gar keine, wenn sie nicht nach außen mancherlei Werke zur Abtötung des Fleisches bewirkte.
4. Daher bleibt die Strafe, solange der Hass gegen sich selbst – das ist die wahre Herzensbuße – bestehen bleibt, also bis zum Eingang ins Himmelreich.
5. Der Papst will und kann keine Strafen erlassen, außer solchen, die er auf Grund seiner eigenen Entscheidung oder der der kirchlichen Satzungen auferlegt hat.
6. Der Papst kann eine Schuld nur dadurch erlassen, dass er sie als von Gott erlassen erklärt und bezeugt, natürlich kann er sie in den ihm vorbehaltenen Fällen erlassen; wollte man das geringachten, bliebe die Schuld ganz und gar bestehen.
7. Gott erlässt überhaupt keinem die Schuld, ohne ihn zugleich demütig in allem dem Priester, seinem Stellvertreter, zu unterwerfen.
8. Die kirchlichen Bestimmungen über die Buße sind nur für die Lebenden verbindlich, den Sterbenden darf demgemäß nichts auferlegt werden.
9. Daher handelt der Heilige Geist, der durch den Papst wirkt, uns gegenüber gut, wenn er in seinen Erlassen immer den Fall des Todes und der höchsten Not ausnimmt.
10. Unwissend und schlecht handeln diejenigen Priester, die den Sterbenden kirchliche Bußen für das Fegefeuer aufsparen.
11. Die Meinung, dass eine kirchliche Bußstrafe in eine Fegefeuerstrafe umgewandelt werden könne, ist ein Unkraut, das offenbar gesät worden ist, während die Bischöfe schliefen.
12. Früher wurden die kirchlichen Bußstrafen nicht nach, sondern vor der Absolution auferlegt, gleichsam als Prüfstein für die Aufrichtigkeit der Reue.
13. Die Sterbenden werden durch den Tod von allem gelöst, und für die kirchlichen Satzungen sind sie schon tot, weil sie von Rechts wegen davon befreit sind.
14. Ist die Haltung eines Sterbenden und die Liebe (Gott gegenüber) unvollkommen, so bringt ihm das notwendig große Furcht, und diese ist um so größer, je geringer jene ist.
15. Diese Furcht und dieser Schrecken genügen für sich allein – um von anderem zu schweigen -, die Pein des Fegefeuers auszumachen; denn sie kommen dem Grauen der Verzweiflung ganz nahe.
16. Es scheinen sich demnach Hölle, Fegefeuer und Himmel in der gleichen Weise zu unterscheiden wie Verzweiflung, annähernde Verzweiflung und Sicherheit.
17. Offenbar haben die Seelen im Fegefeuer die Mehrung der Liebe genauso nötig wie eine Minderung des Grauens.
18. Offenbar ist es auch weder durch Vernunft- noch Schriftgründe erwiesen, dass sie sich außerhalb des Zustandes befinden, in dem sie Verdienste erwerben können oder in dem die Liebe zunehmen kann.
19. Offenbar ist auch dieses nicht erwiesen, dass sie – wenigstens nicht alle – ihrer Seligkeit sicher und gewiss sind, wenngleich wir ihrer völlig sicher sind.
20. Daher meint der Papst mit dem vollkommenen Erlass aller Strafen nicht einfach den Erlass sämtlicher Strafen, sondern nur derjenigen, die er selbst auferlegt hat.
21. Deshalb irren jene Ablassprediger, die sagen, dass durch die Ablässe des Papstes der Mensch von jeder Strafe frei und los werde.
22. Vielmehr erlässt er den Seelen im Fegefeuer keine einzige Strafe, die sie nach den kirchlichen Satzungen in diesem Leben hätten abbüßen müssen.
23. Wenn überhaupt irgendwem irgendein Erlass aller Strafen gewährt werden kann, dann gewiss allein den Vollkommensten, das heißt aber, ganz wenigen.
24. Deswegen wird zwangsläufig ein Großteil des Volkes durch jenes in Bausch und Bogen und großsprecherisch gegebene Versprechen des Straferlasses getäuscht.
25. Die gleiche Macht, die der Papst bezüglich des Fegefeuers im allgemeinen hat, besitzt jeder Bischof und jeder Seelsorger in seinem Bistum bzw. seinem Pfarrbezirk im besonderen.
26. Der Papst handelt sehr richtig, den Seelen (im Fegefeuer) die Vergebung nicht auf Grund seiner – ihm dafür nicht zur Verfügung stehenden – Schlüsselgewalt, sondern auf dem Wege der Fürbitte zuzuwenden.
27. Menschenlehre verkündigen die, die sagen, dass die Seele (aus dem Fegefeuer) emporfliege, sobald das Geld im Kasten klingt.
28. Gewiss, sobald das Geld im Kasten klingt, können Gewinn und Habgier wachsen, aber die Fürbitte der Kirche steht allein auf dem Willen Gottes.
29. Wer weiß denn, ob alle Seelen im Fegefeuer losgekauft werden wollen, wie es beispielsweise beim heiligen Severin und Paschalis nicht der Fall gewesen sein soll.
30. Keiner ist der Echtheit seiner Reue gewiss, viel weniger, ob er völligen Erlass (der Sündenstrafe) erlangt hat.
31. So selten einer in rechter Weise Buße tut, so selten kauft einer in der rechten Weise Ablass, nämlich außerordentlich selten.
32. Wer glaubt, durch einen Ablassbrief seines Heils gewiss sein zu können, wird auf ewig mit seinen Lehrmeistern verdammt werden.
33. Nicht genug kann man sich vor denen hüten, die den Ablass des Papstes jene unschätzbare Gabe Gottes nennen, durch die der Mensch mit Gott versöhnt werde.
34. Jene Ablassgnaden beziehen sich nämlich nur auf die von Menschen festgesetzten Strafen der sakramentalen Genugtuung.
35. Nicht christlich predigen die, die lehren, dass für die, die Seelen (aus dem Fegefeuer) loskaufen oder Beichtbriefe erwerben, Reue nicht nötig sei.
36. Jeder Christ, der wirklich bereut, hat Anspruch auf völligen Erlass von Strafe und Schuld, auch ohne Ablassbrief.
37. Jeder wahre Christ, sei er lebendig oder tot, hat Anteil an allen Gütern Christi und der Kirche, von Gott ihm auch ohne Ablassbrief gegeben.
38. Doch dürfen der Erlass und der Anteil (an den genannten Gütern), die der Papst vermittelt, keineswegs geringgeachtet werden, weil sie – wie ich schon sagte – die Erklärung der göttlichen Vergebung darstellen.
39. Auch den gelehrtesten Theologen dürfte es sehr schwer fallen, vor dem Volk zugleich die Fülle der Ablässe und die Aufrichtigkeit der Reue zu rühmen.
40. Aufrichtige Reue begehrt und liebt die Strafe. Die Fülle der Ablässe aber macht gleichgültig und lehrt sie hassen, wenigstens legt sie das nahe.
41. Nur mit Vorsicht darf der apostolische Ablass gepredigt werden, damit das Volk nicht fälschlicherweise meint, er sei anderen guten Werken der Liebe vorzuziehen.
42. Man soll die Christen lehren: Die Meinung des Papstes ist es nicht, dass der Erwerb von Ablass in irgendeiner Weise mit Werken der Barmherzigkeit zu vergleichen sei.
43. Man soll den Christen lehren: Dem Armen zu geben oder dem Bedürftigen zu leihen ist besser, als Ablass zu kaufen.
44. Denn durch ein Werk der Liebe wächst die Liebe und wird der Mensch besser, aber durch Ablass wird er nicht besser, sondern nur teilweise von der Strafe befreit.
45. Man soll die Christen lehren: Wer einen Bedürftigen sieht, ihn übergeht und statt dessen für den Ablass gibt, kauft nicht den Ablass des Papstes, sondern handelt sich den Zorn Gottes ein.
46. Man soll die Christen lehren: Die, die nicht im Überfluss leben, sollen das Lebensnotwendige für ihr Hauswesen behalten und keinesfalls für den Ablass verschwenden.
47. Man soll die Christen lehren: Der Kauf von Ablass ist eine freiwillige Angelegenheit, nicht geboten.
48. Man soll die Christen lehren: Der Papst hat bei der Erteilung von Ablass ein für ihn dargebrachtes Gebet nötiger und wünscht es deshalb auch mehr als zur Verfügung gestelltes Geld.
49. Man soll die Christen lehren: Der Ablass des Papstes ist nützlich, wenn man nicht sein Vertrauen darauf setzt, aber sehr schädlich, falls man darüber die Furcht Gottes fahrenlässt.
50. Man soll die Christen lehren: Wenn der Papst die Erpressungsmethoden der Ablassprediger wüsste, sähe er lieber die Peterskirche in Asche sinken, als dass sie mit Haut, Fleisch und Knochen seiner Schafe erbaut würde.
51. Man soll die Christen lehren: Der Papst wäre, wie es seine Pflicht ist, bereit – wenn nötig -, die Peterskirche zu verkaufen, um von seinem Gelde einem großen Teil jener zu geben, denen gewisse Ablassprediger das Geld aus der Tasche holen.
52. Auf Grund eines Ablassbriefes das Heil zu erwarten ist eitel, auch wenn der (Ablass-)Kommissar, ja der Papst selbst ihre Seelen dafür verpfändeten.
53. Die anordnen, dass um der Ablasspredigt willen das Wort Gottes in den umliegenden Kirchen völlig zum Schweigen komme, sind Feinde Christi und des Papstes.
54. Dem Wort Gottes geschieht Unrecht, wenn in ein und derselben Predigt auf den Ablass die gleiche oder längere Zeit verwendet wird als für jenes.
55. Die Meinung des Papstes ist unbedingt die: Wenn der Ablass – als das Geringste – mit einer Glocke, einer Prozession und einem Gottesdienst gefeiert wird, sollte das Evangelium – als das Höchste – mit hundert Glocken, hundert Prozessionen und hundert Gottesdiensten gepredigt werden.
56. Der Schatz der Kirche, aus dem der Papst den Ablass austeilt, ist bei dem Volke Christi weder genügend genannt noch bekannt.
57. Offenbar besteht er nicht in zeitlichen Gütern, denn die würden viele von den Predigern nicht so leicht mit vollen Händen austeilen, sondern bloß sammeln.
58. Er besteht aber auch nicht aus den Verdiensten Christi und der Heiligen, weil diese dauernd ohne den Papst Gnade für den inwendigen Menschen sowie Kreuz, Tod und Hölle für den äußeren bewirken.
59. Der heilige Laurentius hat gesagt, dass der Schatz der Kirche ihre Armen seien, aber die Verwendung dieses Begriffes entsprach der Auffassung seiner Zeit.
60. Wohlbegründet sagen wird, dass die Schlüssel der Kirche – die ihr durch das Verdienst Christi geschenkt sind – jenen Schatz darstellen.
61. Selbstverständlich genügt die Gewalt des Papstes allein zum Erlass von Strafen und zur Vergebung in besondern, ihm vorbehaltenen Fällen.
62. Der wahre Schatz der Kirche ist das allerheiligste Evangelium von der Herrlichkeit und Gnade Gottes.
63. Dieser ist zu Recht allgemein verhasst, weil er aus Ersten Letzte macht.
64. Der Schatz des Ablasses jedoch ist zu Recht außerordentlich beliebt, weil er aus Letzten Erste macht.
65. Also ist der Schatz des Evangeliums das Netz, mit dem man einst die Besitzer von Reichtum fing.
66. Der Schatz des Ablasses ist das Netz, mit dem man jetzt den Reichtum von Besitzenden fängt.
67. Der Ablass, den die Ablassprediger lautstark als außerordentliche Gnaden anpreisen, kann tatsächlich dafür gelten, was das gute Geschäft anbelangt.
68. Doch sind sie, verglichen mit der Gnade Gottes und der Verehrung des Kreuzes, in der Tat ganz geringfügig.
69. Die Bischöfe und Pfarrer sind gehalten, die Kommissare des apostolischen Ablasses mit aller Ehrerbietung zuzulassen.
70. Aber noch mehr sind sie gehalten, Augen und Ohren anzustrengen, dass jene nicht anstelle des päpstlichen Auftrags ihre eigenen Phantastereien predigen.
71. Wer gegen die Wahrheit des apostolischen Ablasses spricht, der sei verworfen und verflucht.
72. Aber wer gegen die Zügellosigkeit und Frechheit der Worte der Ablassprediger auftritt, der sei gesegnet.
73. Wie der Papst zu Recht seinen Bannstrahl gegen diejenigen schleudert, die hinsichtlich des Ablassgeschäftes auf mannigfache Weise Betrug ersinnen.
74. So will er viel mehr den Bannstrahl gegen diejenigen schleudern, die unter dem Vorwand des Ablasses auf Betrug hinsichtlich der heiligen Liebe und Wahrheit sinnen.
75. Es ist irrsinnig zu meinen, dass der päpstliche Ablass mächtig genug sei, einen Menschen loszusprechen, auch wenn er – was ja unmöglich ist – der Gottesgebärerin Gewalt angetan hätte.
76. Wir behaupten dagegen, dass der päpstliche Ablass auch nicht die geringste lässliche Sünde wegnehmen kann, was deren Schuld betrifft.
77. Wenn es heißt, auch der heilige Petrus könnte, wenn er jetzt Papst wäre, keine größeren Gnaden austeilen, so ist das eine Lästerung des heiligen Petrus und des Papstes.
78. Wir behaupten dagegen, dass dieser wie jeder beliebige Papst größere hat, nämlich das Evangelium, “Geisteskräfte und Gaben, gesund zu machen” usw., wie es 1. Kor. 12 heißt.
79. Es ist Gotteslästerung zu sagen, dass das (in den Kirchen) an hervorragender Stelle errichtete (Ablass-) Kreuz, das mit dem päpstlichen Wappen versehen ist, dem Kreuz Christi gleichkäme.
80. Bischöfe, Pfarrer und Theologen, die dulden, dass man dem Volk solche Predigt bietet, werden dafür Rechenschaft ablegen müssen.
81. Diese freche Ablasspredigt macht es auch gelehrten Männern nicht leicht, das Ansehen des Papstes vor böswilliger Kritik oder sogar vor spitzfindigen Fragen der Laien zu schützen.
82. Zum Beispiel: Warum räumt der Papst nicht das Fegefeuer aus um der heiligsten Liebe und höchsten Not der Seelen willen – als aus einem wirklich triftigen Grund -, da er doch unzählige Seelen loskauft um des unheilvollen Geldes zum Bau einer Kirche willen – als aus einem sehr fadenscheinigen Grund -?
83. Oder: Warum bleiben die Totenmessen sowie Jahrfeiern für die Verstorbenen bestehen, und warum gibt er (der Papst) nicht die Stiftungen, die dafür gemacht worden sind, zurück oder gestattet ihre Rückgabe, wenn es schon ein Unrecht ist, für die Losgekauften zu beten?
84. Oder: Was ist das für eine neue Frömmigkeit vor Gott und dem Papst, dass sie einem Gottlosen und Feinde erlauben, für sein Geld eine fromme und von Gott geliebte Seele loszukaufen; doch um der eigenen Not dieser frommen und geliebten Seele willen erlösen sie diese nicht aus freigeschenkter Liebe?
85. Oder: Warum werden die kirchlichen Bußsatzungen, die “tatsächlich und durch Nichtgebrauch” an sich längst abgeschafft und tot sind, doch noch immer durch die Gewährung von Ablass mit Geld abgelöst, als wären sie höchst lebendig?
86. Oder: Warum baut der Papst, der heute reicher ist als der reichste Crassus, nicht wenigstens die eine Kirche St. Peter lieber von seinem eigenen Geld als dem der armen Gläubigen?
87. Oder: Was erlässt der Papst oder woran gibt er denen Anteil, die durch vollkommene Reue ein Anrecht haben auf völligen Erlass und völlige Teilhabe?
88. Oder: Was könnte der Kirche Besseres geschehen, als wenn der Papst, wie er es (jetzt) einmal tut, hundertmal am Tage jedem Gläubigen diesen Erlass und diese Teilhabe zukommen ließe?
89. Wieso sucht der Papst durch den Ablass das Heil der Seelen mehr als das Geld; warum hebt er früher gewährte Briefe und Ablässe jetzt auf, die doch ebenso wirksam sind?
90. Diese äußerst peinlichen Einwände der Laien nur mit Gewalt zu unterdrücken und nicht durch vernünftige Gegenargumente zu beseitigen heißt, die Kirche und den Papst dem Gelächter der Feinde auszusetzen und die Christenheit unglücklich zu machen.
91. Wenn daher der Ablass dem Geiste und der Auffassung des Papstes gemäß gepredigt würde, lösten sich diese (Einwände) alle ohne weiteres auf, ja es gäbe sie überhaupt nicht.
92. Darum weg mit allen jenen Propheten, die den Christen predigen: “Friede, Friede”, und ist doch kein Friede.
93. Wohl möge es gehen allen den Propheten, die den Christen predigen: “Kreuz, Kreuz”, und ist doch kein Kreuz.
94. Man soll die Christen ermutigen, dass sie ihrem Haupt Christus durch Strafen, Tod und Hölle nachzufolgen trachten
95. und dass die lieber darauf trauen, durch viele Trübsale ins Himmelreich einzugehen, als sich in falscher geistlicher Sicherheit zu beruhigen.

WA 1, 233-238 (dort in Latein)

Källa: Luther-gesellschaft e.V.
http://www.luther-gesellschaft.de/texte-zu-luther/luther-95-thesen.html

 

Luthers 95 teser på latin

Amore et studio elucidande veritatis hec subscripta disputabuntur
Wittenberge, Presidente R. P. Martino Lutther, Artium et S. Theologie
Magistro eiusdemque ibidem lectore Ordinario. Quare petit, ut qui non
possunt verbis presentes nobiscum disceptare agant id literis absentes.
In nomine domini nostri Hiesu Christi. Amen.

1. Dominus et magister noster Iesus Christus dicendo ‘Penitentiam agite &c.’ omnem vitam fidelium penitentiam esse voluit.

2. Quod verbum de penitentia sacramentali (id est confessionis et satisfactionis, que sacerdotum ministerio celebratur) non potest intelligi.

3. Non tamen solam intendit interiorem, immo interior nulla est, nisi foris operetur varias carnis mortificationes.

4. Manet itaque pena, donec manet odium sui (id est penitentia vera intus), scilicet usque ad introitum regni celorum.

5. Papa non vult nec potest ullas penas remittere preter eas, quas arbitrio vel suo vel canonum imposuit.

6. Papa non potest remittere ullam culpam nisi declarando, et approbando remissam a deo Aut certe remittendo casus reservatos sibi, quibus contemptis culpa prorsus remaneret.

7. Nulli prorus remittit deus culpam, quin simul eum subiiciat humiliatum in omnibus sacerdoti suo vicario.

8. Canones penitentiales solum viventibus sunt impositi nihilque morituris secundum eosdem debet imponi.

9. Inde bene nobis facit spiritussanctus in papa excipiendo in suis decretis semper articulum mortis et necessitatis.

10. Indocte et male faciunt sacerdotes ii, qui morituris penitentias canonicas in purgatorium reservant.

11. Zizania illa de mutanda pena Canonica in penam purgatorii videntur certe dormientibus episcopis seminata.

12. Olim pene canonice non post, sed ante absolutionem imponebantur tanquam tentamenta vere contritionis.

13. Morituri per mortem omnia solvunt et legibus canonum mortui iam sunt, habentes iure earum relaxationem.

14. Imperfecta sanitas seu charitas morituri necessario secum fert magnum timorem, tantoque maiorem, quanto minor fuerit ipsa.

15. Hic timor et horror satis est se solo (ut alia taceam) facere penam purgatorii, cum sit proximus desperationis horrori.

16. Videntur infernus, purgaturium, celum differre, sicut desperatio, prope desperatio, securitas differunt.

17. Necessarium videtur animabus in purgatorio sicut minni horrorem ita augeri charitatem.

18. Nec probatum videtur ullis aut rationibus aut scripturis, quod sint extra statum meriti seu augende charitatis.

19. Nec hoc probatum esse videtur, quod sint de sua beatitudine certe et secure, saltem omnes, licet nos certissimi simus. 20. Igitur papa per remissionem plenariam omnium penarum non simpliciter omnium intelligit, sed a seipso tantummodo impositarum.

21. Errant itaque indulgentiarum predicatores ii, qui dicunt per pape indulgentias hominem ab omni pena solvi et salvari.

22. Quin nullam remittit animabus in purgatorio, quam in hac vita debuissent secundum Canones solvere.

23. Si remissio ulla omnium omnino penarum potest alicui dari, certum est eam non nisi perfectissimis, i.e. paucissimis, dari.

24. Falli ob id necesse est maiorem partem populi per indifferentem illam et magnificam pene solute promissionem.

25. Qualem potestatem habet papa in purgatorium generaliter, talem habet quilibet Episcopus et Curatus in sua diocesi et parochia specialiter.

1. [26] Optime facit papa, quod non potestate clavis (quam nullam habet) sed per modum suffragii dat animabus remissionem.

2. [27] Hominem predicant, qui statim ut iactus nummus in cistam tinnierit evolare dicunt animam.

3. [28] Certum est, nummo in cistam tinniente augeri questum et avariciam posse: suffragium autem ecclesie est in arbitrio dei solius.

4. [29] Quis scit, si omnes anime in purgatorio velint redimi, sicut de s. Severino et Paschali factum narratur.

5. [30] Nullus securus est de veritate sue contritionis, multominus de consecutione plenarie remissionis.

6. [31] Quam rarus est vere penitens, tam rarus est vere indulgentias redimens, i. e. rarissimus.

7. [32] Damnabuntur ineternum cum suis magistris, qui per literas veniarum securos sese credunt de sua salute.

8. [33] Cavendi sunt nimis, qui dicunt venias illas Pape donum esse illud dei inestimabile, quo reconciliatur homo deo.

9. [34] Gratie enim ille veniales tantum respiciunt penas satisfactionis sacramentalis ab homine constitutas.

10. [35] Non christiana predicant, qui docent, quod redempturis animas vel confessionalia non sit necessaria contritio.

11. [36] Quilibet christianus vere compunctus habet remissionem plenariam a pena et culpa etiam sine literis veniarum sibi debitam.

12. [37] Quilibet versus christianus, sive vivus sive mortuus, habet participationem omnium bonorum Christi et Ecclesie etiam sine literis veniarum a deo sibi datam.

13. [38] Remissio tamen et participatio Pape nullo modo est contemnenda, quia (ut dixi) est declaratio remissionis divine.

14. [39] Difficillimum est etiam doctissimis Theologis simul extollere veniarum largitatem et contritionis veritatem coram populo.

15. [40] Contritionis veritas penas querit et amat, Veniarum autem largitas relaxat et odisse facit, saltem occasione.

16. [41] Caute sunt venie apostolice predicande, ne populus false intelligat eas preferri ceteris bonis operibus charitatis.

17. [42] Docendi sunt christiani, quod Pape mens non est, redemptionem veniarum ulla ex parte comparandam esse operibus misericordie.

18. [43] Docendi sunt christiani, quod dans pauperi aut mutuans egenti melius facit quam si venias redimereet.

19. [44] Quia per opus charitatis crescit charitas et fit homo melior, sed per venias non fit melior sed tantummodo a pena liberior.

20. [45] Docendi sunt christiani, quod, qui videt egenum et neglecto eo dat pro veniis, non idulgentias Pape sed indignationem dei sibi vendicat.

21. [46] Docendi sunt christiani, quod nisi superfluis abundent necessaria tenentur domui sue retinere et nequaquam propter venias effundere.

22. [47] Docendi sunt christiani, quod redemptio veniarum est libera, non precepta.

23. [48] Docendi sunt christiani, quod Papa sicut magis eget ita magis optat in veniis dandis pro se devotam orationem quam promptam pecuniam.

24. [49] Docendi sunt christiani, quod venie Pape sunt utiles, si non in cas confidant, Sed nocentissime, si timorem dei per eas amittant.

25. [50] Docendi sunt christiani, quod si Papa nosset exactiones venialium predicatorum, mallet Basilicam s. Petri in cineres ire quam edificari cute, carne et ossibus ovium suarum.

1. [51] Docendi sunt christiani, quod Papa sicut debet ita vellet, etiam vendita (si opus sit) Basilicam s. Petri, de suis pecuniis dare illis, a quorum plurimis quidam concionatores veniarum pecuniam eliciunt.

2. [52] Vana est fiducia salutis per literas veniarum, etiam si Commissarius, immo Papa ipse suam animam pro illis impigneraret. 3. [53] Hostes Christi et Pape sunt ii, qui propter venias predicandas verbum dei in aliis ecclesiis penitus silere iubent.

4. [54] Iniuria fit verbo dei, dum in eodem sermone equale vel longius tempus impenditur veniis quam illi.

5. [55] Mens Pape necessario est, quod, si venie (quod minimum est) una campana, unis pompis et ceremoniis celebrantur, Euangelium (quod maximum est) centum campanis, centum pompis, centum ceremoniis predicetur.

6. [56] Thesauri ecclesie, unde Pape dat indulgentias, neque satis nominati sunt neque cogniti apud populum Christi.

7. [57] Temporales certe non esse patet, quod non tam facile eos profundunt, sed tantummodo colligunt multi concionatorum.

8. [58] Nec sunt merita Christi et sanctorum, quia hec semper sine Papa operantur gratiam hominis interioris et crucem, mortem infernumque exterioris.

9. [59] Thesauros ecclesie s. Laurentius dixit esse pauperes ecclesie, sed locutus est usu vocabuli suo tempore.

10. [60] Sine temeritate dicimus claves ecclesie (merito Christi donatas) esse thesaurum istum.

11. [61] Clarum est enim, quod ad remissionem penarum et casuum sola sufficit potestas Pape.

12. [62] Verus thesaurus ecclesie est sacrosanctum euangelium glorie et gratie dei.

13. [63] Hic autem est merito odiosissimus, quia ex primis facit novissimos.

14. [64] Thesaurus autem indulgentiarum merito est gratissimus, quia ex novissimis facit primos.

15. [65] Igitur thesauri Euangelici rhetia sunt, quibus olim piscabantur viros divitiarum.

16. [66] Thesauri indulgentiarum rhetia sunt, quibus nunc piscantur divitias virorum.

17. [67] Indulgentie, quas concionatores vociferantur maximas gratias, intelliguntur vere tales quoad questum promovendum.

18. [68] Sunt tamen re vera minime ad gratiam dei et crucis pietatem comparate.

19. [69] Tenentur Episcopi et Curati veniarum apostolicarum Commissarios cum omni reverentia admittere. 20. [70] Sed magis tenentur omnibus oculis intendere, omnibus auribus advertere, ne pro commissione Pape sua illi somnia predicent. 21. [71] Contra veniarum apostolicarum veritatem qui loquitur, sit ille anathema et maledictus.

22. [72] Qui vero, contra libidinem ac licentiam verborum Concionatoris veniarum curam agit, sit ille benedictus.

23. [73] Sicut Papa iuste fulminat eos, qui in fraudem negocii veniarum quacunque arte machinantur,

24. [74] Multomagnis fulminare intendit eos, qui per veniarum pretextum in fraudem sancte charitatis et veritatis machinantur,

25. [75] Opinari venias papales tantas esse, ut solvere possint hominem, etiam si quis per impossibile dei genitricem violasset, Est insanire.

1. [76] Dicimus contra, quod venie papales nec minimum venialium peccatorum tollere possint quo ad culpam.

2. [77] Quod dicitur, nec si s. Petrus modo Papa esset maiores gratias donare posset, est blasphemia in sanctum Petrum et Papam.

3. [78] Dicimus contra, quod etiam iste et quilibet papa maiores habet, scilicet Euangelium, virtutes, gratias, curationum &c. ut 1.Co.XII.

4. [79] Dicere, Crucem armis papalibus insigniter erectam cruci Christi equivalere, blasphemia est.

5. [80] Rationem reddent Episcopi, Curati et Theologi, Qui tales sermones in populum licere sinunt.

6. [81] Facit hec licentiosa veniarum predicatio, ut nec reverentiam Pape facile sit etiam doctis viris redimere a calumniis aut certe argutis questionibus laicorm.

7. [82] Scilicet. Cur Papa non evacuat purgatorium propter sanctissimam charitatem et summam animarum necessitatem ut causam omnium iustissimam, Si infinitas animas redimit propter pecuniam funestissimam ad structuram Basilice ut causam levissimam?

8. [83] Item. Cur permanent exequie et anniversaria defunctorum et non reddit aut recipi permittit beneficia pro illis instituta, cum iam sit iniuria pro redemptis orare?

9. [84] Item. Que illa nova pietas Dei et Pape, quod impio et inimico propter pecuniam concedunt animam piam et amicam dei redimere, Et tamen propter necessitatem ipsius met pie et dilecte anime non redimunt eam gratuita charitate?

10. [85] Item. Cur Canones penitentiales re ipsa et non usu iam diu in semet abrogati et mortui adhuc tamen pecuniis redimuntur per concessionem indulgentiarum tanquam vivacissimi?

11. [86] Item. Cur Papa, cuius opes hodie sunt opulentissimis Crassis crassiores, non de suis pecuniis magis quam pauperum fidelium struit unam tantummodo Basilicam sancti Petri?

12. [87] Item. Quid remittit aut participat Papa iis, qui per contritionem perfectam ius habent plenarie remissionis et participationis?

13. [88] Item. Quid adderetur ecclesie boni maioris, Si Papa, sicut semel facit, ita centies in die cuilibet fidelium has remissiones et participationes tribueret?

14. [89] Ex quo Papa salutem querit animarum per venias magis quam pecunias, Cur suspendit literas et venias iam olim concessas, cum sint eque efficaces?

15. [90] Hec scrupulosissima laicorum argumenta sola potestate compescere nec reddita ratione diluere, Est ecclesiam et Papam hostibus ridendos exponere et infelices christianos facere.

16. [91] Si ergo venie secundum spiritum et mentem Pape predicarentur, facile illa omnia solverentur, immo non essent.

17. [92] Valeant itaque omnes illi prophete, qui dicunt populo Christi ‘Pax pax,’ et non est pax.

18. [93] Bene agant omnes illi prophete, qui dicunt populo Christi ‘Crux crux,’ et non est crux.

19. [94] Exhortandi sunt Christiani, ut caput suum Christum per penas, mortes infernosque sequi studeant,

20. [95] Ac sic magis per multas tribulationes intrare celum quam per securitatem pacis confidant.

M.D.Xvii.

Källa: Project Gutenberg
http://www.gutenberg.org/cache/epub/274/pg274.html