Reformation – bild och Bibel
– temaår 2015 inför reformationsjubileet Luther2017

Tankar sammanställda av Göran Agrell ur artiklar i EKD: s magasin Reformation – Bild und Bibel för temaåret 2015.
Från texter av Nikolaus Schneider, Thies Grundlach, Stefan Rehn, Ruth Slenczka, Christoph Strohm, Volker Leppin, Klaus Grünwaldt, Philipp Stoelliger, Thomas Kaufmann, Claudia Janssen, Margot Kässmann, Wilhelm Gräb, Hannes Langbein, Markus Bräuer, Mattias Morgenstern och Helmut Braun.

1. Reformationen betydde att också bilder blev medel för förkunnelse av vad evangelisk tro betyder. Firandet år 2015 av att Lucas Cranach d y föddes för 500 år sedan ger anledning att tänka över bildens makt och hur vi ska handskas medvetet och kritiskt med bilden. Det gäller se närmare på syftet med budet ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild” liksom på förhållandet mellan urbild och avbild. Människor kan inte avstå från bilder, men får inte dyrka dem.

2. Årets tema ger tillfälle att reflektera över Bibelns kulturhistoriska betydelse. Hur kan människor orientera sig i förhållande till en gammal, kanonisk text, som gäller som helig men som också kan missbrukas? ”Bild och bibel” erinrar om att reformationens verkan utvecklats med hjälp av starka kommunikationsmedel. 500 år efter den mediarevolution som boktryckarkonsten innebar upplever vi en ny sådan genom digitaliseringen av våra kommunikationsmedel. Vad betyder det när vi som kristna går in i ett digitalt århundrade?

3. Bild och Bibel är två centrala kommunikationsmedel för reformationen. Den kan ses som en mediahändelse som från boktryck till flygblad till konstnärsverkstäder skapade en ny form för offentlighet. Och det får oss syssla med frågorna om växelverkan också idag mellan tro och kultur. För reformationen sammanföll de avgörande teologiska upptäckterna med utvecklingen inom kommunikationstekniken. Genom tryckning av böcker blev inte längre det andliga ståndet den enda frälsningsförmedlande institutionen. Då Guds ord principiellt blev tillgängligt för alla, kom Bibeln och dess bilder i centrum. Alfabetisering av alla blev därmed bildningsidealet.

4. Reformationen och dess trohet mot Bibeln betydde en ny bildproduktion. Nu uppstod mästerverk som Cranach d ä:s altartavlor. Dessa och andra bilder visar vilken makt reformationen tillskrev bilden och vilken kreativ kraft den nya tron var för konstskapandet. Men reformationen var också kritisk mot bilder, ty att höra Guds ord var viktigare för frälsningen än att se. I extremfall ledde denna tanke till bildstorm – konstverk och utsmyckning kastades ut ur kyrkorna och förstördes, i varje fall när de inte motsvarade koncentrationen på ordet och Kristus.

5. Cranach d y ägnas 2015 som för första gången ett eget jubileum. Han föddes 4 okt 1515, som Cranach d ä:s andre son, men sedan den äldre brodern dött, blev Lucas d y 1537 arvtagare till den framgångsrika Cranachverkstaden. Redan 1535 framträdde han som en självständig konstnär, men under den tid som far och son arbetade tillsammans är det svårt se vem olika målningar skall tillskrivas. Liksom sin far tog han aktiv del i staden Wittenbergs liv och blev som denne också borgmästare. Från 1550 ledde Cranach d y själv verkstaden. Den kända reformationsaltartavlan i Stadtkirche i Wittenberg är sannolikt till största delen tillkommen under Cranach d y:s ledning. Det speciella med Lucas Cranach d y jämfört med Cranach d ä är att de speciellt reformatoriska temata spelade större roll för Cranach d y – men detta beror knappast på konstnärens religiösa hållning utan mer på vilka som var dennes uppdragsgivare. Under d y:s tid var efterfrågan på reformatoriska bildprogram betydligt större än tidigare, eftersom reformationen då blivit mer etablerad och konsoliderad.

6. Till reformationens spridning bidrog en rad flygblad och pamfletter. Boktryckarkonsten upplevde under 1520-talet en förnyelse nära förknippad med reformationen. Luthers tidiga traktater hade upplagor man aldrig tidigare sett. Den lilla skriften Ein Sermon vom Ablass und Gnade (en predikan om synd och nåd) 1518, en folklig version av hans 95 teser mot avlatshandeln, utkom fram t o m 1521 i 26 upplagor. Hans Till den kristliga adeln av tyska nation om det kristliga ståndets förbättring trycktes i augusti 1520 i en upplaga på 4000 ex., alla sålda inom två veckor. År 1524 hade omkring 2400 pamfletter om sammanlagt 2,4 milj exc. publicerats. De illustrerade flygbladen efterfrågades mest. Jämte text hade de – ofta färglagda – träsnitt. Dessa flygblad var korta, kunde framställas snabbt och säljas i stora upplagor. För reformationens utbredning var predikan och församlingssången de viktigaste kommunikationsmedlen, men en viktig komplettering utgjorde den mediala kommunikationen genom tryckningen av flygblad och traktater.
7. Den lutherska reformationen skilde på bilder som hänvisade till Kristus och dem som ställde sig i vägen för Kristus. I många kyrkor behöll man de gamla bilderna – men eftersom alla sidoaltare blev överflödiga togs många bilder bort ur kyrkorna, särskilt ickebibliska helgon. Reformationens bildprogram hade sin grund i Skriften med Kristus i centrum. Detta betydde både kontinuitet och förnyelse i förhållande till medeltida kyrkokonst. Lutherdomen bevarade vissa bildtyper. Men den betydde också en vidareutveckling – en viktig bildtyp för reformationen uppkom genom att bilderna förbands med utskrivna bibelcitat. Men också nya motiv togs fram, t ex ”Passional Christi und Antichristi” eller ”Gesetz und Gnade” (lag och nåd). Cranach lyckades göra rättfärdiggörelsen åskådlig. Många detaljer var traditionella, men helhetstypen reformatorisk som inskärper att alla mänskor är syndare och att nåden gäller alla. Ett nytt viktigt motiv var Jesus och barnen, som återkommer 25 gr i Cranach-verkstadens bilder. Där citeras Mk 10:13-16, ty bara där står det att Jesus ”smekte” barnen (Lutherbibeln: ”herzte”). Redan barnen får oförtjänt del av Guds nåd programmatiskt mot dem som avvisade barndopet. Så användes bilder också för att skilja olika reformatoriska riktningar.

8. Genom bildförbudet i 2 Mos avskilde sig Israel som unikt. Kultbilder hörde hemma hos Israels grannfolk. Men de antika folken dyrkade inte bilderna utan såg dem som synliga representanter för de osynliga gudarna. Bildförbudet i Dekalogen hade Luther inte med i katekesen, eftersom det var underförstått i första budet. Det lyder i Luthers översättning: ”Du skall inte göra dig någon bild eller någon liknelse, … tillbe dem inte och betjäna dem inte!” Det hebreiska ordet för bild, bildstod syftar på en staty eller statyett, en kultbild, alltså avses inte målningar eller inre bilder och metaforer. Kultbilder av avgudar var förbjudna, men mycket talar för att också bilder av JHWH, Israels Gud, var förbjudna. Dels därför att bilder förknippas med avgudar och dels därför att JHWH uppenbarar sig i ord, inte i bild. Guldkalven och Jerobeam I:s tjurbilder i Nordriket är kanske reflex av att gudabilder fanns i det äldre Israel, men i Jerusalems tempel är gudabilder aldrig påvisade.

9. Bildförbudet var viktigt för judendomen. ”Gör dig inte en snidad bild av alla gestalter som finns himlen ovan eller nere på jorden eller i vattnet under jorden, närma dig inte dem, tjäna dem inte, ty jag är en nitälskande Gud…” (så översatte Martin Buber budet). ”Snidad bild” är kultbild – den är förbjuden. Förbudet gällde därför ursprungligen inte målade bilder. Trots detta är det judiska bildförbudet strängt – inga bilder överhuvud får förekomma i synagogan. I efterbiblisk tid fruktade rabbinerna östkristendomens bildanvändning och även tron på Jesus föreföll dem vara avgudadyrkan. Skapandet av mänskan till Guds avbild ses av dem inte som direkt avbild av Gud utan som en av Gud skapad bild. Ur bildkritiken kom en distans till framställande konst. I stället för bildkonst uppstod text-konst, poesi och liturgik. Den grafiska framställningen av Tora blev viktig. Till den hörde de målade hebreiska bokstävernas form. Den kalligrafiska textbilden blev också föremål för lovprisning. Dock visar det sig att man i antik tid kunde smycka synagogorna. I synagogan Beth Alpha avbildas t ex berättelsen om Abrahams bindande av Isak.

10. Bilden på altartavlan i Weimar med blodstrålen av nåd från Kristus på korset ned på Cranachs huvud kan förstås som en lärobild. Luther står i förgrunden och har all auktoritet i bilden. Han pekar på bibeltexten, vilket betyder att bilden betonar Bibeln och Luthers tolkning av den. Bilden underordnar sig ordet som har prioritet. Men bilden är här mer än en lärobild. I denna bild emanciperar sig bilden från ordets dominans. Luther och Cranach har nyligen dött och båda är av Cranach d y insatta i bilden likt helgon. Betyder inte detta bildens emancipation till verksamt medel för nåden? Inte bara ord och sakrament är nådemedel. Jämbördigheten mellan Cranach och Luther i bilden talar för att här gäller inte bara sola scriptura utan också sola scriptura, sed etiam pictura. Här emanciperar sig alltså bilden från ordets dominans så att ”Skriften allena, men också bilden” gäller.
11. Vid tiden för reformationen var inte religion och politik skilda sfärer. Politiska ämbeten använde religiösa symboler, medan biskopar etc. hade politiska funktioner. Den politiska karaktären av religiösa bilder var tydlig. Angrepp på dessa bilder förstods som uppror.  Första bildstormen ägde rum i Wittenberg 1522, då rådets första reformatoriska kyrkoordning innehöll bestämmelser om att bilderna skulle tas bort. Denna kyrkoordning blev modell för andra städer som tog bort bilder. Men oftast bestämde överheten i olika städer att bilderna skulle tas bort och därmed hotades inte den politiska ordningen. Efter 1522 var det vanligaste porträttet av Luther denne som Junker Jörg. Med kraftigt skägg, bred panna och bestämd blick är detta en heroiserande bild, inordnad i den ikoniska traditionen av ”politisk” hjälte. Luther som adlig återvände till Wittenberg för att återställa ordningen. Han som skrivit ”Till den Tyska adeln….” hade  blivit jämbördig med adeln. Denne Luther har överlevt genom alla århundraden och vår uppgift är att storma mot denna propagandabild av den maktfullkomlige reformatorn, för att frilägga den anfäktade kristne, den av krav tyngde teologen och predikanten, den store språkkonstnären och den i sin tid insnärjde syndaren Luther.

12. Språket förändrar verkligheten, poesi och makt hör samman. Jesus använde språkliga bilder, metaforer.  För oss är användningen av metaforer ofta omedveten. Tilltalet ”fader” i Fader vår är t ex en metafor, som uttrycker den särskilda relationen mellan Gud och människor. ”Fader” är inte bara bild utan också en bekännelse som uttrycker att Gud för oss står för närhet och skydd, men också auktoritet, stränghet och makt. För könsmedvetna teologer är fader ofta uttryck för Guds manlighet. Viktigt att bilderna av Gud i Bibeln är många: far, mor, makt, kraft, källa, ljus, kung, borg, örn m fl. Därför viktigt vara medveten om den ofta motsägelsefulla verkan som bibliska språkbilder haft genom historien och har nu. Viktiga kriterier för språk som inte vidareför orättvisor är att de inte tjänar rasistiska eller antijudiska klichéer och att de formulerar utsagor på ett könsmedvetet sätt.  Språk avbildar verklighet och förändrar verklighet – bemödanden om rätt språk syftar till mer rättfärdighet i vår tid.

13. Margot Kässmann, ambassadören för reformationsjubileet 2017, skriver om sin önskebild av kyrkan. De starkaste bilder som reformationen påverkat är bilden av kyrkan. I Bibeln finns många bilder, Kristi kropp, Guds folk, gemenskap av vänner, byggnadsverk. För henne är det 1) kyrka som står nära människorna, 2) kyrka, med alla involverade i gudstjänsten, 3) kyrka, där lidande och smärta delas men hopp och tillförsikt också gestaltas, 4) kyrka som hem och igenkänning, vår barndoms och ungdoms kyrka, 5) kyrka som kraftkälla för vårt liv i vardagen och 6) kyrka, som präglar kulturen, med höga anspråk förkunnar ordet och låter höra den storartade klassiska musiken (som Bachs). Många bilder, en kyrka. Låt oss tillåta mångfald när vi målar bilderna av kyrkan. Det är gott reformatoriskt.

14. Bibliska bilder och föreställningar är inte ovanliga i dagens film. Inte bara Bibel- och Jesus-filmer utan också blockbuster-filmer som Armageddon och Noah använder sig av bibliska bilder och figurer. Bilder i film kan ge oss en aktuell föreställning om innehållet i vår tro och stärka hoppet om ett gott liv. Med hjälp av boken och filmen Harry Potter kan centrala trosfrågor bearbetas t ex tron på övervinnandet av döden genom hoppets och kärlekens kraft. Harry Potter kan sägas ta upp den paulinska tolkningen av Jesu korsdöd, så att tron på livets seger över döden väcks och stärks. Men det är inte motsvarigheten till den kyrkliga läran som är avgörande, utan att människor tilltalas i sin djupa ångest, sin starka längtan efter lycka och sitt mod till hopp. Så snart de bibliska bilderna kommer ut i kulturen får deras religiösa betydelse visserligen en flytande karaktär. Men i detta ligger en stor chans också för bibelsamtalet i församlingen. Ty där de fasta föreställningarna om skapelse och synd, frälsningslängtan och frälsningsvisshet flyter ut, kan det på nytt visa sig hur mycket de angår oss också idag.

15. Bild, makt och predikan hör samman. ”Saliga de som ser och dock inte tror” skulle man idag kunna travestera Joh 20:29. Vi kommer idag inte ifrån att se bilder. Dagligen får vi genom nyheternas bilder skenbart omedelbar inblick i fjärran händelser. Men bildkritiker erinrar om bildens manipulerbarhet, snuttighet och behov av tolkning. Andra säger att bilden är ett viktigt medel för vår tillgång till världen. Det påminner om Luthers och Calvins strid om den religiösa bilden i kyrkan. Vad händer när mänskor tror mer på de religiösa bilderna än på de bibliska skrifterna? Calvin tog bort bilderna, för han såg dem verka så starkt på betraktarna att predikan skymdes. Luther tog inte bort dem, utan sökte betvinga de troendes tro på bilderna. Problemet var enligt Luther inte bilderna utan betraktarna som gav bilderna alltför stor makt. Om tron på bildernas makt betvingades genom predikan, kunde bilderna inte längre skada.  De kunde och kan istället pedagogiskt tjäna predikan. Att ta bort bilderna kunde få oss tro att de var verkligt maktfullkomliga och farliga. I vår situation är det klart: att ta bort de starka bilderna låter sig inte göra. Då återstår ett reflekterat möte med bilderna – känna till bildernas möjligheter och gränser, förförelsemakt och möjligheterna att bekämpa denna makt. Protestantismen har därför mot bakgrund av sin bildkritiska historia ett försprång i sin erfarenhet, som kan bidra till en skeptisk bildteologi med ledordet: ”Saliga de som ser och dock inte tror”.

16. Genom internet har antalet bilder stigit explosionsartat de senaste tio åren. Detta drabbar den protestantiska traditionen i dess kärna. Kommer den bildvana människan in i kyrkorummet, tycker hon det är få bilder och lite färger. Om tron ska beröra hela människan, var har vi det sinnliga i bilden? I de stora berättelserna i Bibeln berättas bildrikt, Noa, Abraham, Jakob etc. och t o m Psaltaren är bildrik (t ex Ps 139: ”morgonrodnadens vingar”), Bildernas estetik lockar oss att bli åskådare, att ge akt på det sinnliga yttre mer än ordet. Vi måste intensivare ge akt på färger, former och ickeverbala handlingar. Det betyder inte att ordet relativiseras. Tvärtom. Det kan sinnligt förstärkas och förtydligas. Men om kyrkan bortser från den digitala mediala utvecklingen når inte det kristna budskapet fram. Dock gäller det att ge akt på Luthers råd att skärpa vårt medvetande och se bakom det sinnliga.

17. Konst kan vara reformation, man kan tal om ”konst som reformatio”. Att som konstnär syssla med Gud för ut i tomhet, Gud kan inte avbildas. Luther sa att man kan använda sig av konst eller man kan vara utan konst. Luthers adiafora-position är fribrev för det moderna. Hans nedvärdering av bilder slog om i uppvärdering. Konst är inte nödvändig för frälsningen, säger Luther, men den får oss att tänka efter. Konst ställer frågor, konst är metod fråga och tolka utifrån frihet. Sedan 500 år är det reformationens angelägenhet att gestalta kyrkan utifrån Skriftens ord. Betyder ständig reformation. Reformation är ett ständigt experimentellt kretslopp från ordet till gestaltning och åter till ordet. Ty budskapet om nåden och rättfärdiggörelsen är värt att ständigt erinras om, bildas och avbildas. Till denna reformation kan konsten bidra, ja själv vara en reformatio. Bibelord kan målas, inte bara som illustrationer utan också som interpretationer på nytt för vår tid.

Bildexempel ur EKD: s magasin
Reformation – Bild und Bibel
– temaår 2015 inför reformationsjubileet Luther2017
(Utom A och B som hämtats ur Bonnie Noble, Lucas Cranach the Elder. Art and Devotion of the German Reformation)

A. Gesetz und Gnade av Cranach den äldre 

Cranach d ä gjorde flera Lag-och-Nåd-tavlor. Denna visar två nakna mansfigurer som står på var sin sida om ett träd, som är grönt och levande på högra sidan, evangeliesidan, men torrt och dött på vänstra sidan, lagsidan. De gammaltestamentliga berättelserna om syndafallet och kopparormen syns i bakgrunden på vänstra sidan medan i förgrunden ett skelett och en demon driver den förskräckta mannen ned i helvetet och en grupp av profeter med Mose pekar på lagens tavlor. På högra sidan visar Johannes Döparen mannen på den Korsfäste och Lammet vid graven och den Uppståndne ovanför graven. I sex fält under bilden finns bibelcitat från Rom 1:18, 3:23 under rubriken Om regnbågen och domen, från 1 Kor 15:56 och Rom 4:15 under rubriken Om djävul och död, från Rom 3:20 och Matt 11:13 under rubriken Mose och profeterna, från Rom 1:17, 3:28 under rubriken Om människan, från Joh 2:2 och 1 Petr 1 under rubriken Döparen och från 1 Kor 15:57 under rubriken Om döden och Lammet. 

B. Gesetz und Gnade av Cranach den äldre

På denna typ av Lag-och-Nåd-tavla sitter en enda naken man i mitten vid trädet och vänder den nedre delen av kroppen mot lagsidan och den övre delen mot evangeliesidan. Till vänster om honom pekar en profet på Kristus på den andra sidan med en gest som liknar både Johannes Döparens och Kristi egen gest.  Kopparormen finns i bakgrunden på vänstra sidan. Ovanför denna scen mottar Mose lagens tavlor. Längst till vänster orsakar en orm syndafallet och i förgrunden ligger ett lik i en kista. På högra sidan står den Uppståndne på ett skelett och intill trädet står Johannes Döparen och pekar med sin högra han ut Lammet för den nakne mannen som han vänder sig mot. Till höger om den korsfäste står Jungfru Maria med händerna i bön. I fyra fält under bilden finns bibelcitat – i det första från Rom 6, 1 Kor 15, Rom 1 och 3, i det andra från Rom 1, 3 och 7, i det tredje från Mark 1, Joh 2 och 1 Petr 1 och i det fjärde från Jes 26, 2 Mos 12, 1 Kor 15, Matt 4 och Psalt 90.

Det omedelbara intrycket av båda Lag-och-Nåd-tavlorna kan vara att Lagen sammanfaller med Gamla testamentet och Nåden med Nya testamentet. Så enkelt är det inte, varken enligt Luther eller Cranach. På den första Lag/Nåd-tavlan ovan finns på lagsidan Adam och Eva och Mose men också Kristus Domaren. Ormarna som straffar israeliterna och kopparormen som räddar dem finns bådadera på vänstersidan, GT-sidan. Motiven på den vänstra sidan visar att Lagen utan Evangeliet inte ger frälsning.  Mose med lagen i bildens centrum är inte till någon hjälp. Kristus Domaren från NT hör till lagsidan, medan kopparormen från GT hör till evangeliet. Både Dom och Nåd finns i båda testamentena. (Därför placerar Cranach bilden av ormen i öknen i vissa versioner av tavlan på evangeliesidan). Helheten av Guds relation till människan blir att Gud är samtidigt dömande och frälsande.

På den andra tavlan ovan representerar den ende nakne mannen, som vänder sig både mot lag- och evangeliesidan, konflikten mellan kött och ande eller om man så vill Luthers tanke på trons människa som simul iustus et peccator (samtidigt rättfärdig och syndare).

C. Altartavlan i Weimar av Cranach den yngre

Denna altartavla kommenteras av Philipp Stoelliger. Detta är en lärobild. Luther står i förgrunden och har all auktoritet i bilden. Han pekar på bibeltexten, vilket betyder att bilden betonar Bibeln och Luthers tolkning av den.  Bilden underordnar sig ordet som har prioritet. Citatet är kombination 1 Joh 1:7, Hebr 4:16 och Joh 3:14f. Om ”blodet som renar” och ”ormen som upphöjs”. Men är då inte denna bild mer än en lärobild? Bilden är här inte självklart underordnad ordet utan tycks emancipera sig från ordets dominans. Bakgrunden är att Luther och Cranach d ä nyligen har dött. Båda sätts av Cranach d y in i bilden såsom man traditionellt placerar helgon. Här finns en samtida antitypus, avbild, till Mose, nämligen Luther. Mose står som urbilden med budens tavlor i bakgrunden t h om den korsfästes ben, Luther står som hans avbild och pekar på liknande sätt på Skriften. Men blodet från Jesu sida, som traditionellt brukat strömma ned till kyrkan, rinner här ned på Cranach d ä:s huvud. Det är en from fräckhet av Cranach d y att låta blodet strömma ned på hans far, konstnären Cranach d ä. Med blodstrålen händer något oerhört – den låter en orm växa fram. I bakgrunden finns ormen på stången och ormarna som kryper på marken. De senare är medel till straff, den upphöjda ormen på Mose stav är medel till frälsning. Liv och död hålls samman över Cranachs huvud – liv genom nådens blod från Frälsaren, död genom de dödsbringande ormarna i öknen. Ormen ingår i både Cranach d ä:s och d y:s vapen, dvs Cranach förstår sin konst flyta fram ur nådens blod i tacksamhet över den talang han fått. Detta betyder bildens emancipation till verksamt medium för nåden Inte bara ord och sakrament är nådemedel. Jämbördigheten mellan Cranach och Luther i bilden innebär att både ord och bild är medel för nåden.

D. Elia i öknen av Dirck Bouts (1450-talet)

Frank Otfried July kommenterar denna bild av Dirck Bouts (1450-talet) av Elia i öknen som väcks av en ängel (1 Kung 19:4-8). Elia under ett smalt träd är uttröttad, rädd, depressiv. Vill helst dö. Den röda profetmanteln täcker knappt hans kropp. Han stav ligger som undankastad. Det smala trädet understryker torftigheten. I bildens mitt står en ängel, med klassisk vit ljusklädnad. Ömt rör ängeln Elia vid hans axel. Det rostade brödet och vattenkruset står i bakgrunden, i bildens kant till vänster om Elias huvud. Ängelns ord sätter Elia i rörelse: ”Stig upp och ät!” Målaren kan inte låta bli visa på fortsättningen – i marginalen ser man Elia gå bortåt vägen. Det viktiga är: Elia har stått upp, stärkt av ordet och löftet och de livgivande gåvorna. Denna bild trösterik. Ty bakom står det målade ordet: ”Stå upp och ät, ty du har en lång väg framför dig”. Det öppnar en ny verklighet.

E. Treenighetsfönstret i Augustinerklosterkyrkan, Erfurt (1300-talet)

Heinrick Bedford-Strohm kommenterar Treenighetsfönstret i Augustinerklosterkyrkan i Erfurt. Det befinner sig i högkoret bland glasmålningarna på norrsidan. Det är en nådastol – Gud Fader håller och bär upp den lidande Kristus. Visar hur nära Gud Fader är förbunden med Sonen. En bild som går mot den så vanliga bilden av Gud som vred som offrar sin son för att tillfredsställa sin vrede.  En nådastol som denna visar att Gud är den lidande korsfäste Guden, Gud lider och lider med människorna. Den allsmäktige visar sig som den vanmäktige och ställer sig vid vår sida. En bild som denna visar att Kristi lidande blir Faderns lidande genom att den senare bär korset i sina händer. Den heliga Anden som duva för detta budskap till människornas hjärtan. Att denna trinitetsbild finns i den kyrka där Luther bett i många år är viktigt. Den visar grunden får evangelisk teologi – Gud är en nådig Gud. Han förlåter oss och öppnar vägen till sig.

F. Jesu-tre-ansiktenbild av anonym (1800-talet)

Martin Heimbucher kommenterar denna Jesu-tre-ansiktenbild från 1800-talet. Kan Kristus avbildas? Hans utseende beskrivs aldrig i NT. Kan och får han avbildas? Målaren här gör en omöjlig bild – surrealistiskt målar ha in treenighetsmotivet i porträttet av Jesus. Och då kommer budskapet fram: ”Du skall inte göra dig någon bild!” Bildförsvararna säger: ”Gud har blivit människa för oss för att uppenbaras för oss”. Men snarare motsatsen gäller: Gud har blivit människa för att ge oss del i hans hemlighet. Liksom Gud låter sig inte människan heller avbildas. Bildförbudet implicerar att människan skyddas mot den bild någon annan gör av henne. Treansiktet av Jesus förstår Martin Heimbucher som en konstnärlig appell mot fixering av guds- och människobilder. Motivet för denna protest är kärlek. Det är kärlekslöst att göra sig en bild. Kärleken håller oss inom det svävande, i det levande.

G. Predellan på reformationsaltartavlan i Wittenberg av Cranach den yngre

Ilse Junkermann kommenterar predellan på reformationsaltartavlan i Wittenberg. Hon kallar den klar och sparsmakad. Utan utsirningar är det en bild av lidandet och förlossningen. Vi tas in i en nykter protestantism.  På bilden är golv och väggar av osmyckade kvaderstenar, endast predikstolen är dekorerad. Predikanten är Luther i svart predikantrock. All uppmärksamhet rikas mot hans finger, som pekar på Kristus. Kristus är i mitten. Också en stor predikant som Luther är bara ett vittne, som Johannes Döparen. Kristus lider. Vi ser hans sår, hans blod och törnekrona och hans utsträckta kropp. Så visst som Kristus lider så visst är han på de lidandes sida. Och så visst är han av Gud uppväckt till nytt liv. Denna altarbild av Cranach har en nykterhet som nästan smärtar. En klarhet, eftersom den ställer det världen behöver i centrum.  Den tycks säga: ”Också du får frågan, också du som hör hemma i församlingen, som inte ser bort, men som ser budskapet om hopp”. Därför tittar en ung flicka ut ur församlingen på betraktaren. Sedan 1500-talet tittar hon ut ur tavlan och tar kontakt med betraktaren och bjuder in till hoppets gemenskap, till gemenskap med Kristus, de levandes och dödas gemenskap.

H. Himmelsfärden, Venedig av Anish Kapoor 2011

Ralf Meister kommenterar konstverket ”Himmelsfärden” i en kyrka i Venedig 2011.  Vid inträdet i kyrkan möttes han av ett dånande larm. Starka vindrotorer vrålade dolda bakom kistor och väggar. Mitt där korsarmarna möts stod en stor kista och upp ur den steg en rökpelare upp. Den gick 15 meter uppåt och där sögs röken upp av ett stort rör. Konstnären Anish Kapoor installerade detta konstverk i en barockkyrka under biennalen i Venedig 2011. Denna pelare var fascinerande för åskådarna. En inscenerad himmelsfärd blev synlig, oberörbar och oberäkningsbar och dock stadig. Kapoor säger om sitt arbete: ”I mina arbeten blandas sken och verklighet. Det som intresserar mig särskilt i himmelsfärden är dess immaterialitet, som här blir objekt. Rök som format sig till en pelare. Är en anspelning på Moseberättelserna, där en molnstod (rökstod) och en ljusstod (eldstod) följde folket i öknen.” En osynlig källa utgör en immateriell förbindelse mellan det här nere och det där ovan.

I. Bildstorm Marcel Kreipe 2014

Simone Liedtke und Hartmut Reimers kommenterar detta konstverk Bildstorm 2014. Reformation är ett begrepp som inte bara har med religion och kyrka att göra utan också med mycket annat i vårt samhälle; tankeformer, trosformer, livsformer, kommunikationsformer.  I vilken form är reformationen fortfarande aktuell? Bildstorm fascinerar, bilder där ansiktena är raderade. Hur kan man transportera detta till vår tid?  Konstnären Marcel Kreipe har behandlat tre särskilda foton, som är kända och ingår i vårt kollektiva medvetande. Här bilden av ett av de flygplan som flög in i World Trade Center 11/9 2001. Dessa foton har tryckts på linnetyg och behandlats som reformationen gjorde – målat över visas delar, tvättat bort andra. För Kreipe var arbetsmetoden viktig, han kunde inte förutse resultatet i detalj. Det är denna materialitet som gör hans försök överföra bildstormen från reformationen till vår tid så uttrycksfull. Tiden är mogen, menar några, för en ny reformation. Precis som för 500 år sedan, då boktryckarkonsten gjorde reformationen möjlig och reformationen fick boktryckarkonsten att blomma, står vi inför en teknologisk revolution. Digitaliseringen bara början, den mark ut ur vilket allt växer. Förbindelsen mellan digital och analog värld kommer att definiera vår samlevnad på nytt.
Kreipes manipulationer av foton är som bäst en bildstorm för det 21 århundradet.