Reformationen och en enda värld 2016

Reformation och en enda värld
– temaår 2016 inför reformationsjubileet Luther2017

Tankar sammanställda av Göran Agrell ur artiklar i EKD: s magasin Reformation und die Eine Welt för temaåret 2016. Från texter av Heinrich Bedford-Strohm, Dirk Osselmann, Thies Grundlach, Alexander M Schweitzer, Thomas Kaufmann, Christoph Anders, Reinhard Hempelmann, Ulrich Körtner, Lutz Engelke, Sabine Jarosch, Cornelia Füllkrug-Wetzel, Uwe Birnstein, Barbara Rudolph, Henning Kiene, Thorstein Leisser, Andreas Feldtkeller, Serge Fornerod och Margot Kässmann.

Frågan om protest och motstånd har varit en omdiskuterad fråga i de reformatoriska kyrkorna. Protest och motstånd har funnits ända sedan Luther stod inför riksdagen i Worms och sade att om hans motståndare inte kunde motsäga honom med hjälp Skriften och förnuftet så skulle han stå fast. Tills nu är Bibeln, samvetet bundet vid Guds ord och förnuftet kriterier för protestanters protest. Karl Barth, en av 1900-talets viktigaste protestantiska teologer, hävdade på 1930-talet att de världsliga herrarna var insatta av Gud med uppgiften att ”uppenbara Guds härlighet och vara till nytta och välgång för människorna”. Barth menade, att kristna ska ära furstar, regenter och överhet så länge de inte talar eller handlar mot Guds bud. Samma tanke framförde Luther i sin skrift ”Om goda gärningar”. Gud vill att vi gör motstånd mot tyranner – det är enligt Barth inte bara tillåtet utan också påbjudet av Gud. Men majoriteten tyska teologer på 1930-talet hade misstolkat Luther och tagit honom i anspråk för medlöperi med Hitler. Bara en liten grupp var kritisk mot detta och i Barmenförklaringen 1934 motiverade Barth och hans kollegor ett kristet motstånd mot överheten. När Martin Luther King besökte Östberlin 1964, tre år efter murens byggande, sjöngs ”Go down Moses” och ”Let my people go” med anspelning både på medborgarrättsrörelsen i USA och den tyska situationen. King påpekade att Guds barn levde på båda sidor om muren och att Kristus fullgör försoningens ämbete när fiendskapens murar bryts ner. King hänvisade till Luthers ord i Worms: ”Här står jag och kan inte annat”. Detta ord återvände på detta sätt till berlinarna. Den evangeliska kyrkans protest kan också gälla den själv – ända till hård självkritik. De evangeliska kyrkorna räknar med att Gud kan gå emot sin kyrka. Rättfärdiggörelsen av tro öppnar blicken för egna fel och för möjlighet till nystart. En skön och för religiösa gemenskaper kanske inte självklar form för protest är humorn – då man skrattar åt sig själv. Att Gud lär oss att skratta åt oss själva och världen, vilket också det kan läras av Luther.
Reformationen är världsmedborgare. För reformatorerna gällde det inte att starta en ny kyrka utan att visa på Jesus och en helig, katolsk (universell) kyrka. Lokala kyrkor är alltid relaterade till den enda kyrkan i den enda världen. Denna enda värld handlar året 2016 om med temat ”Reformation och en enda värld”. Reformationen har haft och har världsvid verkan. Men reformationen är inget avslutat händelseförlopp utan ett förblivande uppdrag.
Hur kan en människa relatera till ”en värld”? Hur kan hon ta ansvar för ”den enda världens” framtid? Bara när hon som enskild människa inte tror att hennes enskilda begränsade perspektiv är totalperspektivet, när hon är öppen för en mångfald perspektiv. Centralt för den reformatoriska rörelsen är här Luthers uttryck ”simul iustus et peccator” (samtidigt rättfärdig och syndare). Ordet peccator (syndare) hänvisar till människan som ofullkomlig och begränsad, som tar fel och gör fel. Iustus (rättfärdig) hänvisar till människans livsgrund som ger henne livet och håller det uppe. Det betyder att människan trots sin begränsning behåller en relation till sin livsgrund. Genom detta sätt att tänka kan människan ha relation till ”en värld”. Inte bara genom att sammanföra skilda perspektiv och insikter utan genom att ha relation till sin livsgrund – Gud. Att förstå den ”enda världen” utifrån dess livsgrund betyder att se dess mångfald, komplexitet och motsägelsefullhet.
Vår värld har blivit mindre, kommit oss närmare och gör oss genom nyheterna i massmedia samtidiga med alla stora händelser i världen. I denna enda värld lever människorna samtidigt i skilda världar – i medeltida kultur och hypermodern teknisk kultur, i extrem rikedom och extrem fattigdom, etc. Denna samtidighet gör de djupa klyftorna i den enda världen till en daglig erfarenhet. Reformationen var och är ingen lokalt begränsad händelse. Detta innebär att det finns en mångfald reformatoriska kyrkor och tankar. I denna mångfald är Guds ord, såsom det getts oss i Den Heliga Skrift och som det utläggs i de allmänkyrkliga bekännelserna grunden för alla reformatoriskt präglade kyrkor. Men mångfalden kan ses som en rikedom. Som uttryck för reformatorisk frihet är kyrkorna medvetna om att mycket kan vara olika i gemenskapen av kyrkor. De olika kyrkoordningarna, de olika gudstjänstformerna och de många olika etiska bedömningarna påminner om att Den Heliga Skrift tillåter flera legitima tolkningar. Av att lyssna till Guds ord (one word) följer ett gemensamt uppdrag (one work) i livet en enda värld (one world). Därför är följande punkter fördelade under dessa tre ledord – one word, one work och one World.
ONE WORD
Reformationen har fått stor betydelse för språk och samhällen i alla tider genom den vikt den lagt vid bibelöversättningen. Med reformationen definierade sig kyrkan mer än förr som ”Bibelns kyrka”. Luthers översättning av Nya testamentet 1522 ställde alla andra översättningar i skuggan. Boktryckarkonsten gjorde att den tryckta Bibeln blev kulturbildande för många samhällen inom och utom Europa. Ett klart samband uppstod mellan alfabetiseringen av lekfolk, bibelläsningen och protestantisk fromhet. Språket spelar stor roll i minoriteternas kamp för sin överlevnad i olika delar av världen. Att Bibeln finns översatt på ett minoritetsspråk är ett belägg för värde och status för denna minoritets språk, kultur och folk. I många fall är Bibeln på folkspråket för minoriteter ett medel för identifikation, en sociokulturell katalysator, en spegel av det egna livet som ger gemenskapslivet betydelse och hopp. Impulsen till detta utgick från reformationen med följder som sträckt sig långt för Kristi kyrka i alla dess konfessionella utformningar.
Reformationen betydde att Bibeln hamnade i varje kristen människas hand. Så kunde hon ha den som måttstock för kristen lära och kyrklig praxis. I dagens religiösa pluralism och tilltagande distans till religion måste kyrkorna bemöta den hållning som gör Bibeln till en ”bestseller utan läsare”. Samtidigt breder en användning av Bibeln ut sig, som ser den som ett uppslagsverk, där allt är lika viktigt och inget får ifrågasättas. Därmed har vi ett dubbelt uppdrag: Å ena sidan måste Bibeln ges rum som resurs för kristen identitet. Å andra sidan får Bibelns auktoritet inte förväxlas med en förträngd lagiskhet, orienteringen kring den inte med bibelfundamentalism. Bibeln är gemensam grund för alla kristna kyrkor och samtidigt ett stridsäpple. Fundamentalismen bekämpar historisk bibelforskning och formulerar kristen identitet genom avgränsning och uteslutning av andra. Hur kan då en förståelse av Skriften se ut, i vilken hänsyn tas lika mycket till en kristen människas frihet som till hennes bundenhet till Skriften? Bibeln är varken i de reformatoriska eller i de gammalkyrkliga bekännelserna föremål för en frälsande tro. I Bibeln låter Gud sig omvittnas av människor genom det mänskliga språkets bristfulla grammatik. Det gudomliga ordet döljer sig i det otillräckliga människoordet och låter sig samtidigt finnas där. Varje bibelutläggning bestäms av en konkret situation och ett bestämt intressesammanhang. Bibeln läses rätt framför allt där den läses utifrån sitt centrum, utifrån evangeliet. Detta centrum är Gud själv, som uppenbarat sig för världen i det judiska folkets historia och i Jesu Kristi liv, död och uppståndelse.
”Att tänka och tala om Gud på nytt sätt” kommer att vara ett viktigt tema under reformationsjubileet 2017. Hur talar kyrkan om Gud och hur kan språket om Gud nå människorna i det 21:a århundradet? Vilka språk, vilka symboler och ritual kan fullgöra denna uppgift? Hållningen till Luther kan kanske vara till hjälp. Luther översatte för 500 år sedan Bibeln, Guds ord för sin tids mänskor på ett mycket bildrikt och begripligt språk. Kontakten med Guds ord var därmed för första gången upprättad på tyskt språkområde. 500 år senare har det blivit livsrutin i västvärlden att leva utan Gud och gudsritual. Samtidigt har gudsfrågan religiös och politisk högkonjunktur!
Luther förändrade saker med sin radikalitet. Han upprättade en villkorslös och individuell intimitet i förhållandet till Gud i sitt eget liv. Kanske ska reformationsjubileet gripa tag i denna radikalitet och ställa gudsfrågan i centrum. De globala kriserna tvingar oss att diskutera frågan efter Gud internationellt och interreligiöst. Att tänka Gud nytt betyder samtidigt tala, läsa, känna och uppleva nytt om Gud. När vi tänker Gud nytt är vi del i en stor och gammal gemenskap av gudssökande människor. Tänka Gud nytt när Gud är männens Gud gör kvinnorna. Tänka Gud nytt när Gud är de rikas Gud gör befrielseteologin. Tänka Gud nytt ger flera olika svar. Abrahams, Saras, Isaks och Jakobs Gud är inte inspärrad och oföränderlig utan vandrar med sitt folk ända in i framtiden. Därför ligger i det skenbart radikala ”tänka Gud nytt” en urevangelisk, urreformatorisk och interreligiös process. Vi behöver en ny karta och en ny kompass, som gör symboliskt, teologiskt och politiskt grundade orter och reselandskap synliga. En ovanlig ort på denna karta är ”det heliga”. Frågan efter helighet är utmanande för frågan efter Gud. År 2017 kommer i Wittenberg kyrkans skepp att lägga an vid det moderna. Hela världen inbjuds där, för då kommer frihetens portar att välkomna människorna till en världsutställning för reformation.
Protestantiska kyrkor möter i olika minoritetskulturer i världen stora utmaningar att förmedla det reformatoriska arvet. Viktigt kriterium är bruket av Bibeln därför att där möter individen det skriftligt tillgängliga ordet. I exempelvis den arabiska världen är kulturen präglad av islam och delvis av de ortodoxa kyrkornas urgamla utformning av kristendomen. Reformationens kyrkor har gemensamt med islam att enskilda troende kan uttala och efterfråga Guds ord. I de ortodoxa kyrkorna däremot var Bibeln länge förbehållen liturgin och prästerna. Missionärerna ville förmedla ett levande bruk av evangeliet till existerande kyrkor, men när konflikter uppstod med dessa arabiska ortodoxa kyrkor, grundades evangeliska kyrkor. Dessa var de första som framställde estetiskt tilltalande tryck av Skriften för att göra den läsvänlig. I islam fanns fram till dess bara handskrivna koranutgåvor. Allt som är tryckt på arabiska är en följd av detta interkulturella och interreligiösa samarbete kring tryck. Detta betyder att de protestantiska kyrkornas betydelse i arabvärlden är vida större än vad som skulle motsvara deras medlemsantal. Det har förändrat de religiösa kulturerna för alltid, och låtit en speciell arabisk form av protestantism uppstå.
ONE WORK
Den protestantiska missionen, som inleddes med A H Franckes insatser i Halle kring 1695, har riktat sig till människor i nöd, särskilt med skolor för föräldralösa och fattiga. Så kom t ex på 1700-talet missionärer till Tranqebar i Indien sända av dansk-tysk mission stödda av danska kungen. Där inrättades skolor särskilt för de grupper bland indierna som inte hade tillgång till samhället i övrigt. De lägsta kasternas barn och europeiska barn integrerades här. Skriftens stora betydelse ledde till studier i främmande språk och missionärernas möte med tamilska lärde förde till vetskap om att avancerade komplexa religiösa system fanns också där och dessa lät sig inte upplösas av den kristna missionen. Vid den stora världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910 blev det klart att stora delar av världens folk ännu inte hört om Jesus. Därför präglades där slagordet ”Världen ska evangeliseras i denna generation”. För att kunna uppträda gemensamt på missionsfälten startades då också den ekumeniska rörelsen bland protestantiska kyrkor. De grundläggande insikterna för denna rörelse var: Det glada budskapet om Jesus Kristus ska erbjudas alla folk, utan att missionen brister i kärlek och respekt för människor av annan religion. Ekumeniska bemödanden om en synlig enhet ska inte göras utan att olikheter mellan olika kristna erkänns. Målen rättfärdighet, fred och bevarande av skapelsen hörde självklart hemma i kyrkornas vittnesbörd och tjänst. Till detta knöts utbildningsprogram, som t ex i Indien betydde lobbyarbete för dalits, diskriminerade kastlösa. Som en viktig familj i världskristenheten kommer protestantiska kyrkor också i fortsättningen kunna satsa på bildning och bidra till ett fredligt, framtidsinriktat liv för människor i en enda värld.
De evangeliska kyrkornas etik är pluralistisk därför att en evangelisk etik är en frihetens etik, som ger den enskildes samvete hög prioritet. Frihet, kärlek och ansvar är den evangeliska etikens treklang, som kan karakteriseras som en av kärlekens ande bestämd ansvarsetik. Den evangeliska synen på ansvar hänger nära samman med tron på rättfärdiggörelse av tro. På denna beror skillnaden mellan person och verk, som befriar människan från tvånget att rättfärdiga sig själv och ger henne förmåga att ta ansvar. Det som driver samvetet bortom lagen är enligt bibliskt vittnesbörd kärleken, som står över lagen och förhåller sig fritt till den. Bibeln ger grundläggande orientering i etiska frågor, men många av dagens frågor förekommer inte alls i Bibeln. Etik i ett pluralistiskt samhälle är en sökande rörelse. Om bioetik, fredsetik eller homosexualitet råder ingen enighet. Särskilt prekärt är det när vissa kyrkor i etiska frågor intar en position, som avvisas av andra kyrkor och bådadera stöder sig på bibliska och teologiska argument. Ofta svårt att formulera det bindande i den gemensamma etiken, så att det blir tillräckligt konkret och ger vägledning, men samtidigt räknar med på mångfalden grundade meningsskiljaktigheter. Man kan tänka på fredsetiska positioner, som förordar fredsarbete utan våld före hot om eller användning av våld, men inom ramen för konceptet ”rättfärdig fred” inte utesluter militära medel som en sista möjlighet. Men när det gäller människans gudsavbildlighet och värde, som tillkommer alla människor oberoende av hälsa eller handikapp, hudfärg eller kön, nationalitet eller religion, kan och får det inte finnas någon kompromiss i den evangeliska kyrkan.
Reformationen kan ses som en befrielserörelse. För Martin Luther var reformationen en befrielserörelse: befrielse från tvånget att fastna i skuld, från tvånget att själv förtjäna livet och frälsningen tack vare Kristi förlossningsgärning, befrielse från läroauktoriteter till myndighet att göra egna bedömningar tack vare direkt tillgång till den uppenbarade sanningen, befrielse till att tjäna Gud och nästan och till eget ansvar för kyrka och värld. När Tyskland på 1950-talet med en uppstigande ekonomi var på väg mot ett välfärdssamhälle, uppfattade man det som något man förtjänade. Men genom avkoloniseringen fick man inblick i det elände kolonialmakterna lämnat efter sig i t ex Indien och Afrika. De evangeliska kyrkorna kände skuld och medansvar för detta och ville dela den oförtjänta rikedomen med dem som gjorts fattiga. I den enda världen bär reformationskyrkorna gemensamt ett världsvitt ansvar för diakonal tjänst. Reformatorisk tro har i flera länder verkat för utbildning, fattigomsorg och social diakoni, hälsovård, skolor, universitet och institutioner för handikappade. Klyftan mellan rika och fattiga, livsföraktande våld, stora flyktingströmmar, klimatkatastrofer och gränslöst utnyttjande av energi och resurser som överskrider planetens gränser – detta kan inte få fortgå. Därför hålls gemensamt med internationella ekumeniska organ under 2016 globala konsultationer, som ska titta på hur de reformatoriska impulser, som utbrett sig via missionsrörelsen över flera av jordens regioner, självständigt kan utvecklats vidare. Detta kommer att positivt påverka kyrkornas roll i samhället i västvärlden och i hela världen, då kyrkor och församlingar håller fast vid de reformatoriska processernas världsvida dimension.
ONE WORLD
För reformationens internationella spridning hade universiteten stor betydelse. Universitetens ursprungliga kontext var sammanslutningar av magistrar och lärde på 1100-talet. Det offentliga livets fortskridande beroende av experter och nödvändigheten att grunda beslut på vetenskapliga och juridiska argument, gjorde universitetsutbildning oumbärlig. Reformationens primära kontext var universitetet. Tesen ”utan universitet ingen reformation” är oemotsäglig. Luther verkade på uppdrag av sin orden som teologiprofessor i Wittenberg. De 95 teserna om avlatshandeln var bestämda för en akademisk disputation. Luthers stöd från kollegerna vid universitetet var en viktig förutsättning för hans ”framträdande”. Luther var en av dem som inte ”med en gång”, utan med ”möda” och ”anfäktelse”, ”genom skrivande och lärande” gjorde ”framsteg”. Luther utlade Bibeln på predikstolen, men framför allt i universitetskatedern. Att Luther och hans kolleger gjorde sina teologiska upptäckter i kretsen av sina studenter innan de trycktes i olika skrifter var avgörande för reformationens förlopp och dynamik. Studenterna var rörliga och konfliktberedda aktörer och spred reformatoriska tryck från de ena orten till den andra. Denna studentreformation var den tidigaste reformationen, tidigare än städernas, böndernas, furstarnas och riddarnas. I den tumultartade fasen av reformationen i Wittenberg sommaren 1521 – februari 1522, när Luther satt på Wartburg, var dock det nära sambandet mellan universitet och reformation ifrågasatt. Andedrivna profeter ifrågasatte värdet av högre lärd bildning. Ordspråket ”Die Gelehrten, die Verkehrten” (de lärda, de förbannade) blev populärt också i reformatoriska kretsar. Luther och Melanchthon hade stor möda att utveckla det humanistiska universitetet till ett reformationens universitet. Utan universitetet hade reformationen knappast blivit en europeisk händelse. I protestantismens historia har universiteten och den akademiska teologin alltid varit något som ”oroat” kyrkan och drivit på den. Att bli medveten om den reformatoriska kristendomens kulturella bindning till universitetet är viktigt för en kristendom som ibland tenderar att bli alltför antiintellektuell och antiteologisk.
För alla kyrkor engagerade i yttre mission är kolonialhistorien utmanande. Kolonialmakterna är ansvariga för miljontals människors lidande. Tillsammans lade politiker, köpmän och missionärer grunden för det politiska, ekonomiska och kulturella tillstånd som råder i stora delar av världen idag. Nära förbundna med kolonialmakternas och handelns intressen verkade missionärerna. Postkoloniala teorier söker nu visa att denna koloniala historia ännu har sina efterverkningar. Europas museer är fulla av kulturföremål rövade i t ex Afrika som trots resta krav på det inte återlämnas. Svarta och färgade människor kontrolleras oftare av polis eftersom de p g a sin hudfärg ligger närmare ”gärningsprofilen”. En viktig frågeställning för postkoloniala teorier är hur främlingskap konstrueras. De främmande andra ses som primitiva, naturliga, autentiska och trots sin fattigdom lyckliga. Dessa andra tillskrivs dessa egenskaper som negativ motbild mot en västlig, upplyst, kulturellt och tekniskt utvecklad identitet. Dessa processer bidrar till att vidmakthålla koloniala maktförhållanden. Detta har lett till en kritisk bearbetning av missionshistorien i all dess ambivalens. Därför finns stor potential att analysera också det som sker i nutid, hur t ex partnerskap med kyrkor i sydländer fungerar och hur församlingar med annat språk och bakgrund integreras i kyrkan i Europa. Koloniala sår och skador från det senaste århundradet påverkar människor idag och leder till skri efter rättvisa. Spöken från det förgångna följer oss, jagar oss och klagar på att de inte fått rättvisa. Hör vi dessa spöken? Historien innehåller alltså inte bara koloniala sår utan också kampen mot dem. Bådadera ligger nära varandra. Det gäller att i kyrka, teologi och samhälle vara sensibel för dessa postkoloniala röster och samverka med dem i hela världen.
Invandringen i Europa måste ses som den enda världens inträde i våra länder. Flera länder i Europa är kristet präglade tack vare sina invandrare. De kommer som flyktingar och söker skydd och arbete och för med sig inte bara sina egna berättelser och sin överlevnadsvilja utan också sin handlingskraft och kreativitet och sin tro. Den enda världen är här, den står inte bara framför kyrkdörren utan har också kommit in i kyrkorna. Men det väcker frågor: Hur kan vi utöva kristet syskonskap när de materiella förutsättningarna är så olika? Vem avgör vad som är evangeliskt? Vad reformatoriskt? Och vad i ekumenisk dialog är inte förhandlingsbart? Hur gestaltar sig en sådan dialog, där vi ser att teologiskt tänkande och tro är kulturellt betingade? Guds familj med alla syskon är stor, så stor som ”en enda värld”.
Allt fler människor säger sig tro på Gud, men denna ökning äger rum utanför de etablerade kyrkorna. Hur går det då för protestantismen? Ökningen av antalet kristna beror på två saker: Det första är förmågan att anpassa sig till lokala kontexter och kulturer, som hänger samman med att protestantismen lägger vikt vid att alla ska kunna läsa Skriften. Många ser sekulariseringen som en följd av protestantismens anpassning till ett samhälle där det råder skarp uppdelning mellan kyrka och stat. Det andra är den starka individualistiska tendensen. Reformationens budskap om rättfärdiggörelse av tro har tagit bort varje förmedlare mellan Gud och individen. Tanken på det allmänna prästadömet har dessutom förstärkt varje enskild kristens ställning oberoende av funktion i kyrkan. Dessa protestantismens fördelar är också dess nackdelar, som dess splittring och bristande världsvid enhet. Också avmytologiseringen av världen och det heliga, så att Guds synlighet försvunnit, är negativt för protestantismen. Trots allt är protestantismen beredd att möta den postmoderna och postsekulära tidsålderns utmaningar. Habermas har sammanfattat dem så: Religion och vetenskap är inte längre i konkurrens med varandra. Religionen är erkänd som en väsentlig del av det samhälleliga livet. Full respekt för religionsfriheten är ett oumbärligt villkor för inre sammanhållning i ett samhälle. Staternas auktoritet legitimeras av varken religion eller ideologi, utan bara tekniskt och pragmatiskt. Kyrkorna måste därför beakta följande: Inte längre utesluta den legitima rätten för andra konfessioner och religioner på deras områden. Acceptera vetenskapens monopol, företräde och dess språk, organisation och av sekulärt samhälle fastställd ordning. Samhällena och staterna måste å sin sida följa följande principer: Vetenskap och vetande måste hållas neutralt och får inte bli världsåskådning eller något absolut. De flertusenåriga konfessionerna eller religiösa traditionerna har en stor potential vad gäller symbolik, uttryck för tänkande och utveckling av känslor som är god för enskildas liv tillsammans med andra. Det sekulära samhället måste uppmärksamma denna potential och vara öppen för den.

Portar av frihet.
Om Världsutställningen Reformation 2017 i Wittenberg

Referat av artikel av Margot Kässmann.

Margot Kässmann skriver att Luther var oberörd av den nya världen. Men hans budskap om den kristna människans frihet, om bildning för alla, om att var och en ska bekänna sin tro och omsätta den i personligt ansvar i världen gick ut i hela världen.

Den 20 maj – 10 september 2017 finns i Wittenberg ”Världsutställningen Reformation”. Den ger rum för olika ingångar till reformationen i kyrkor, i religioner, men också i stat och samhälle.

Reformation är en fortgående process. Och den är inte bara en protestantisk sak, utan har förnyat alla. Den romersk-katolska kyrkan har förändrat sig – redan konciliet i Trient på 1500-talet avskaffade avlaten mot pengar och andra Vatikankonciliet på 1960-talet införde mässan på folkspråket. Och reformationens kyrka har behövt reformer, t ex i hållningen till judarna och angående frågan om motstånd mot överheten. Även stat och samhälle behöver ständigt reformer. Därför har världsutställningen fått namnet ”Portar av frihet”.

Det kommer att bli sju ingångar till staden Wittenberg – de portar människor ska gå igenom för att komma in i Wittenberg. Här utvecklades för 500 år sedan tankar som hade sådan kraft att de förändrade världen. Det är orten från vilket budskapet om den kristna människans frihet utgick och att ingen kunde köpa avlat för pengar, utan att Gud av nåd tillsäger oss livsmening. Härifrån utgick Luthers skrifter.

Portar spelar roll redan i det gamla Israel. Portarna skyddade staden och vid stadens portar samlade sig människorna, i porten avgjordes rätten, därför finns också rättvisans port: ”Öppna för mig rättfärdighetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren” (Ps 118:19). Rättfärdighetens portar är ett tema. Portens väktare hade viktig funktion, vaksamhetens port behövs. Det finns lovsång att öppna portar: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” (Ps 24:7), portar till gudstjänst behöver vi. Det finns portar för längtan efter Gud. Tillstängda portar finns dock och de inskränker friheten. Öppna dörrar är visionen av en fredlig framtid: ”Dina portar skall aldrig stängas, de skall stå öppna natt och dag, så att folkens rikedomar kan föras in till dig och deras kungar ledas dit in” (Jes 60:11).

Jerusalems portar benämnas efter Israels tolv stammar – men tolv portar är det inte i Wittenberg, men de ges namn: ungdomens port, porten för ekumenik och religionsdialog, porten för spiritualitet, porten för konst och kultur, portar för rättvisa, fred och skapelsens bevarande och globaliseringens port. Om det visar sig att vi firar reformationen som ett uppbrott i det 21:a århundradet i ett stort öppet rum och inom en internationell, ekumenisk horisont så är målet nått.